Eva, präst i Dalsland

Jag har börjat be Jesusbönen varje hel timme under dagen. Jag ber ”Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig, syndare.”

När jag kommer ihåg att göra det, vill säga. Till min hjälp har jag en app i telefonen som piper till när klockan blir prick någonting.

Varför gör jag det, varför ber jag ”Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig, syndare” gång på gång varje dag? Är det inte deprimerande att kalla sig själv ”syndare”? Har inte Jesus befriat mig från synden?

Ja, vad är ”synd” för någonting?

Det hebreiska ord vi översätter med ”synd” betyder – synd. Och det hjälper oss ju inte att förstå ordet. Men det betyder också ”missa (vägen/målet)”, ”gå fel”.

Om ”synd” kan låta hårt och svårt, så tycker jag att ”missa målet” och ”gå fel” låter för mesigt. För grundtanken är att vi, alla människor, inte klarar att nå fram till Gud. Eftersom Gud är helig och vi inte är särskilt heliga. Missar man målet, eller går fel på vägen, då kan man försöka igen. Men betydelsen av ordet ”synd” är att det är hopplöst, omöjligt.

Tänk en avgrund, och vi står på ena sidan och Gud på den andra, och det finns ingen bro att gå över på. Eller tänk att vi står på marken framför en tvärbrant klippa som vi inte kan klättra upp för, och att Gud står högst där uppe.

Ursprunget till att vi är syndare är att människosläktet som grupp har valt att inte låta Gud vara Gud i vårt liv.

Jag menar inte att just du eller just jag har gjort det valet. Vi har ärvt det av tidigare generationer, och genom vårt sätt att leva befäster vi vårt arv. Och resultatet kan vi se runt omkring oss, överallt. Vi lever inte på ett sätt som befrämjar livet. Vi lever som vi själva vill, i stället för att leva på ett sätt som är bäst för oss allihop.

Jag generaliserar, förstås. Men jag tror att du förstår vad jag menar.

Det hör också till saken att Gud har gjort det möjligt för oss att ta oss över den där avgrunden, komma upp på den höga klippan, alltså att komma nära Gud.

Inte genom att anstränga oss extra mycket. Inte genom att bli heliga. För det kan vi helt enkelt inte.

Nej, Gud kom över till vår sida av avgrunden, kom ner från klippan, och lät oss se honom och lära känna honom. Och Gud byggde en bro, en stege, som vi kan använda, om vi vill.

Jag menar förstås Jesus. Som är Guds son, och samtidigt Gud själv. Jag har skrivit om det förut (Vad var det som gjorde Jesus speciell?) här på bloggen.

Alltså, vi, du och jag, kan inte själva närma oss Gud, eftersom vi är syndare, dvs inte heliga, som Gud. Men genom Jesus kan vi det.

Tillbaka till Jesusbönen.

När jag säger ”förbarma dig över mig, syndare” är det inte för att jag ska känna mig usel, utan för att jag ska komma ihåg att jag behöver hjälp, Guds hjälp, om jag ska kunna leva ett helt och gott liv.

Den hjälpen behöver jag varje timme, varje dag. Och jag vet att hjälpen finns där, varje timme, varje dag. Annars skulle det inte vara någon mening med att be om den.

Och, ja, Jesus har befriat oss från synden. Från den synd vi har bakom oss – om vi har förstått, ångrat och bett om förlåtelse.
Men eftersom vi inte är heliga har vi synd framför oss också.
Eftersom Jesus inte gör oss heliga, bara befriar oss från det vi går omkring och bär på just nu.

Därför behöver vi komma ihåg vem Jesus är, och varför vi behöver hans hjälp. Till dess att den dag kommer, då …

.

---

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem:

Har du läst berättelsen om Shadrak, Meshak och Aved-Nego? Det står om dem i Daniels bok, i Bibeln, i det tredje kapitlet.

Shadrak, Meshak och Aved-Nego var tre unga män som var vänner till Daniel. De hade blivit bortförda från sitt hemland till Babylon, som slavar.

Kungen i Babylon, Nebukadnessar, hade låtit tillverka en staty av guld, och bestämt att alla människor måste tillbe den statyn. De som inte gjorde det skulle kastas i en brinnande ugn. Men Shadrak, Meshak och Aved-Nego trodde på Herren Gud, och vägrade att tillbe statyn.

Då blev Nebukadnessar fruktansvärt arg. Han kallade till sig de tre unga männen, och frågade dem om de verkligen inte ville tillbe hans staty, fastän de visste att straffet för att inte göra det skulle bli att bli levande bränd.

De svarade så här:
”Om den Gud som vi dyrkar kan rädda oss ur den brinnande ugnen och ur ditt våld, konung, så räddar han oss. Om inte, skall du veta att vi ändå aldrig kommer att dyrka dina gudar eller tillbe den gyllene staty som du har rest.” (Dan 3:17-18)

Kungen befallde då att de tre unga männen skulle kastas i den brinnande ugnen. Elden var så het att de vakter som förde fram dem till ugnen och kastade ner dem, dog av hettan.

Men Shadrak, Meshak och Aved-Nego dog inte av elden.
När kungen tittade in i ugnen såg han inte tre män, utan fyra, där inne. Och han blev förskräckt.

Han ropade: ”Shadrak, Meshak och Aved-Nego, ni som tjänar den högste Guden, kom ut!” (Dan 3:26)

De tre unga männen hade inte ens blivit sotiga, de var helt oskadda. Och Nebukadnessar förstod då att deras Gud var den mäktigaste guden.

Varför blev de här tre männen räddade från säker död? Var det som belöning för att de var trogna, och höll fast vid Herren Gud?

Ja, det var det, till viss del. För de höll fast vid sin tro på Gud, inte för att bli räddade, utan för att de var övertygade i sin tro på en enda Gud.

Men framför allt blev de räddade för att människorna omkring dem skulle förstå att det bara finns en enda Gud som är en riktig gud. Deras tro gjorde så att andra började tro.

Gud finns, Gud bryr sig, och Gud kan hjälpa. Men Gud är inte någon curlingförälder, som kutar omkring och räddar oss ur alla faror vi råkar ut för.

.

---

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem:

Upplever du att din tro, kanske hela ditt liv, svajar? Att du ena dagen är lugn och trygg, för att nästa dag vara full av oro och tvivel?

Då är du inte ensam. Det är kanske så det är att vara människa. Men det finns hopp, även för dig.

I Hebreerbrevet står det att ”Detta hopp är vår själs ankare”.

Det hopp som orden syftar på är hoppet om att livet inte tar slut när vi dör. Hoppet att Jesus Kristus har gjort det möjligt för oss att bli hela och trygga, inte bara i det här livet, utan även efter döden. Hoppet om gemenskap med Gud.

För att hoppet ska göra oss trygga behöver vi förstås lita på den som har gett oss möjligheten att hoppas – Jesus Kristus.

Om du inte vet om du kan lita på Jesus föreslår jag att du tar reda på så mycket som möjligt om honom. Läs om honom i Bibeln, pratat med människor som känner honom. Prata gärna också med människor som har en annan uppfattning. Försök att få överblick över personen Jesus, inte bara lösryckta åsikter eller ögonblicksbilder. Ta reda på hur han mötte människor medan han levde som människa. Ta reda på hur människor har upplevt att han har mött dem, i vår egen tid. Och bilda dig en egen uppfattning om vem han var och vem han är.

Om du kommer fram till att du kan lita på Jesus kommer din tro på honom att vara som ett ankare, som du kan använda för att komma tillbaka till lugnet, tryggheten, kärleken och hoppet. Även om ankarlinan är lång går det att ta tag i den, och dra sig tillbaka till den plats där man kastade ankar.

Jesus kommer aldrig att ge upp om dig. Han släpper dig inte, om du inte själv verkligen och av hela ditt hjärta vill att han ska göra det.

Du kan alltid lita på att du är älskad av Gud. Nu och i evighet.

.

---

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg? Här är en länk till ett av dem:

Har du hört talas om Sackaios? Han som ändrade sig.

Fel kan vi alla göra. Ibland gör vi större fel än annars. Men vad det än är vi har gjort, som vi inte borde ha gjort, så kan vi ångra oss.

En del saker går inte att göra ogjorda, förstås. Då får vi ta konsekvenserna av vårt handlande, och försöka göra det bästa vi kan av situationen.

Men vare sig vi kan ställa allting till rätta igen eller inte, så kan vi alltid ändra oss. Tänka om. Göra bättre nästa gång.

När Jesus träffar Sackaios vet han förstås att Sackaios är en ohederlig människa. En som utnyttjar sin position, sitt yrke, för att göra livet bättre för sig själv, på andras bekostnad.

Men Jesus säger ingenting om allt det där. Han bjuder bara hem sig själv på middag till Sackaios.

Och när Sackaios börjar lära känna Jesus, då inser han själv att han har gjort fel. Och då ångrar han sig, ändrar sig, och vill göra rätt för sig. Och då säger Jesus, att nu är Sackaios en bra människa, igen. Du kan läsa berättelsen om Sackaios här, om du vill.

Har du gjort fel någon gång? Det har du förstås, för det gör vi ju alla. Men har du ändrat dig? Har du gjort vad du har kunnat för att ställa allt till rätta igen?

Och har du bett Gud förlåta dig?

.

---

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg? Här är en länk till ett av dem:

När jag läser om allt hat som finns i världen, hat som antagligen kommer ur ett hårt och kallt hjärta, vilket i sin tur antagligen kommer av stor smärta av olika slag, då tänker jag på ett ord ur Bibeln, som jag själv på ett mycket konkret och påtagligt sätt har upplevt i mitt eget liv.

”Jag skall ge dem ett nytt hjärta och fylla dem med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på dem och ge dem ett hjärta av kött” (Hes 11:19)

Mitt eget hjärta var både hårt och kallt, men Gud gav mig ett nytt hjärta, ett mjukt och varmt hjärta. Det mötet med Jesus förändrade mitt liv.

Jag tror att det är vad världens alla människor behöver. Ett möte med Jesus, och ett nytt hjärta.

.

---

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem: