Bara 40 dagar kvar

Nu är det bara 40 dagar kvar till min prästvigning.

Lika många dagar som regnet (enligt Första Moseboken) föll över jorden på Noas tid.

Lika många dagar som det (enligt Första Moseboken) tog att balsamera Josef, i Egypten.

Lika många dagar som Moses (enligt Andra Moseboken) befann sig uppe på berget där han fick stentavlorna med Guds tio budord.

Lika många dagar som spejarna (enligt Fjärde Moseboken) vandrade omkring och samlade information om Kanaans land.

Lika många dagar som jätten Goliat (enligt Första Samuelsboken) utmanade israeliterna.

Lika många dagar som profeten Elia (enligt Första Kungaboken) vandrade för att komma till Guds berg, Horeb.

Lika många dagar som Jesus (enligt Markusevangeliet) befann sig i öknen och blev frestad.

Lika många dagar som Jesus (enligt Apostlagärningarna) visade sig för sina lärjungar efter sin uppståndelse.

Givetvis utan någon som helst jämförelse mellan mig och dessa bibliska personer.

Skriva nytt är bra, skriva kort är bättre?

Varför skriver jag inte här på min blogg varje dag?

Det var min tanke, när jag startade bloggen, att skriva någonting varje dag, åtminstone några korta ord. Men som du kanske har märkt skriver jag inte varje dag.

Bortsett från att jag har annat att göra, skolan och förberedelser inför mitt kommande arbete, för att inte tala om allt det där andra som vi alla har att göra varje dag, så finns det framför allt en anledning till att jag inte skriver varje dag:

Det är svårt att skriva kortfattat!

Jag tycker att det är svårt att bara skriva några korta rader. För det mesta märker jag att det jag skulle vilja skriva behöver förklaras, och att mina förklaringar ofta blir långa.

Jag är också lite ”allergisk” mot banaliteter och förenklingar. Annars skulle jag till exempel kunna skriva några rader ur Bibeln eller ur någon psalm eller sång.

Men jag tror att du som läser min blogg gör det för att få höra någonting nytt eller annorlunda, någonting viktigt, någonting som du kan bära med dig och fundera vidare på. Inte bara för att få dina egna tankar bekräftade.

Jag kanske har fel. Men det är vad jag själv söker, när jag läser webbsidor och bloggar.

Därför skriver jag inte varje dag, bara när jag har tid att sitta ner och fundera medan jag skriver.

Och som du ser – inte heller det här inlägget blev kortfattat!

Den viktigaste människa som någonsin har levat (är inte den du tror!)

Vem är eller var den allra viktigast människan som någonsin har funnits?

Vem tror du att det är?

Jag tror att det är – du!

Och du! Och du! Och du! Och jag, också.

För Gud är varje människa unik. Ingen av oss är viktigare än någon annan.

Samtidigt är varje människa den allra viktigaste av alla.

Det är lite svårt att riktigt fatta. Eller hur?

Men det är var jag tror.

Präst = moralpolis?

Vad är prästens uppgift i församlingen?

Traditionellt och historiskt sett har det kanske varit att hålla efter församlingsbornas liv och leverne. Förmana och tillrättavisa dem som gör fel. Vara moralpolis.

Men hur är det nu för tiden?

Min tanke är att det inte funkar att se prästen som moralens väktare. Inte i det samhälle vi har nu.

Det fanns en tid då (nästan) alla svenskar tillhörde Svenska kyrkan. Det behövdes särskilt tillstånd att inte tillhöra. Men så är det inte längre. Nu väljer var och en att vara med eller att inte vara med i kyrkan.

Och det är så det ska vara. Gud tvingar ingen. Det ska inte vi heller göra.

I stället för att vifta med pekfingret och tala om vad människor ska och inte ska göra är det prästens uppgift att visa på vem Gud är.

Gud både vill och kan ha en personlig relation med varje människa. Och varje människa har möjlighet att ha en personlig relation med Gud.

Därför kan ”vi präster” i fullt förtroende överlåta åt Gud att diskutera den enskilda människans liv och leverne, och moral.

Och tack, gode Gud, för det!