Du kanske inte tror det, eller upplever det, men Gud är alltid nära dig.
Precis som marken vi går på håller för vår tyngd, vare sig vi tänker på det eller inte, så håller Guds hand att både stå, hoppa och ligga i.
Du kan vara glad eller ledsen, trygg eller orolig, arg eller lugn. I Guds hand får du alltid vara den du verkligen är, som du verkligen är.
Jag önskar dig att lära känna den tryggheten.
På löpsedlarna idag läste jag om ”5 hälsovanor som får dig att leva 14 år längre”.
Vill jag leva 14 år längre? Vill du?
14 år längre än vad?
Är det verkligen antal år som är det viktiga?
Ja, kanske om det här livet är allt vi har.
Men jag tror inte att det är det.
Vad tror du?
… och det är antagligen du också.
Hur mycket jag än försöker vara en god människa märker jag ganska ofta att jag misslyckas med det. Du också?
För – handen på hjärtat – jag säger inte bara snälla saker till andra människor. Jag snäser av människor som bara har varit snälla mot mig. Jag irriterar mig på människor som kommer i vägen för mig, fastän de inte gör det med avsikt. Jag blir avundsjuk på människor som har lyckats med saker som jag själv inte har lyckats med, eller som har saker som jag själv skulle vilja ha. Jag skulle kunna fortsätta med flera exempel.
Och inte nog med det – jag gör det gång på gång. Fastän jag vet att det är fel. Fastän jag inte vill göra så.
Är det inte så med dig också?
Men fastän jag är en dålig människa, ibland riktigt hemsk, så är jag älskad av Gud, och får möjlighet att börja om varje gång jag gör fel.
Du är också älskad av Gud, fastän du antagligen gör fel ungefär lika ofta som jag.
Och du får också möjlighet att börja om, varje gång du gör fel.
När jag gick i gymnasiet fick vi läsa Karin Boye i skolan. I en av hennes dikter står det så här:
”Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.”
Om du vill kan du läsa hela dikten här: I rörelse
Jag vet inte om jag håller med Karin Boye.
Min väg till att bli präst har varit lång. Mycket lång, till och med.
Nu, när jag nästan är framme vid målet, tänker jag inte att vägen hit var det viktigaste. Jag vill ju bli färdig präst, och börja arbeta.
Men bortsett från min vill-bli-färdig-otålighet kan jag se att jag har lärt mig väldigt mycket på vägen. Jag har också mött många trevliga och intressanta människor, bland annat dig. 🙂
Jag tycker inte att det är vägen som är mödan värd, men jag skulle inte vilja vara utan det jag har upplevt längs vägen.
Jag har just kommit hem efter en tur med bilen. Att köra bil påminner mig om det andliga livet.
Det är ju så att man inte kan lära sig någonting om man inte övar. För att ta körkort behöver man öva, öva och åter öva, köra många gånger, göra samma saker om och om igen. Och när man har körkort behöver man också öva, för att inte glömma bort hur man gör.
Samma sak gäller det andliga livet. Man blir inte andlig bara så där. Det behövs övning, övning och åter övning.
Då menar jag inte kontakten med Gud. För att ha kontakt med Gud räcker det med viljan. Gud har alltid antennen inställd på var och en av oss, och märker direkt när vi försöker ta kontakt.
Men det räcker inte att vara andlig när det känns så, spontant. Vårt, eller i alla fall mitt, behov av Gud är störst när det inte känns så, när det inte bara händer, spontant och impulsivt.
Fortsättning följer.
