Eva, präst i Dalsland

Jag erkänner – jag kan inte alltid förlåta mig själv.

Framför allt har jag svårt att förlåta mig själv för att jag gör misstag.

Oj då, det lät inte så bra.

Misstag gör vi ju allihop. Jag är ganska säker på att till och med du gör misstag ibland. Eller hur?

Inom själavården pratar vi om skillnaden mellan skuld och skam, där skuld handlar om vad vi gör, och skam handlar om vad vi (tror att vi) är.

Skuld går ofta lättare att hantera än skam. Har jag gjort någonting som jag förstår var fel, då kan jag be om förlåtelse, och förhoppningsvis också bli förlåten, och sedan gå vidare i livet.

Men skam är svårare att hantera. Om jag (tycker att jag) är någonting som jag (tycker att jag) inte borde vara, då kan jag inte alltid göra någonting åt det.

Till exempel om jag gör misstag, dumma misstag, och gör om samma misstag gång på gång. Eller i alla fall själv tycker att jag gör om samma dumma misstag gång på gång. Då blir jag besviken på mig själv, och har svårt att förlåta mig själv för det jag gör.

I själavården pratar vi också om själv-medkänsla. Det är, enkelt uttryckt, att vara barmhärtig mot sig själv, och visa förståelse när man gör någonting dumt.

Raka motsatsen mot vad jag gör, när jag blir besviken på mig själv, och har svårt att förlåta mig själv.

Men vad är det vi brukar säga? ”Älska din nästa som dig själv!”

För att kunna älska sin nästa som sig själv, vad måste man då göra, först av allt?

Man måste älska sig själv.

Och för att man ska kunna älska sig själv behöver man veta att man är älskad av någon annan. Någon som inte älskar mig idag och glömmer bort mig i morgon. Någon som älskar mig för den jag är, inte för vad jag gör.

Det finns bara en som förmår älska på det viset.

Sju dagar kvar av min utbildning. Alltså sju dagar som jag ska vara på plats i skolan.

Tio dagar kvar av min utbildning. Alltså tio kalenderdagar till avslutning och examen.

Tjugo dagar kvar till min prästvigning. Alltså tjugo kalenderdagar till den dag då jag ska avge mina prästlöften. (Jag ska berätta mer om prästlöftena en annan dag.)

Glädje över att snart vara färdig och börja arbeta i mitt nya yrke blandas med en känsla av förlust, eftersom jag lämnar min klass och gemenskapen i skolan.

Som så ofta i livet – sorgen och glädjen, de vandrar tillsammans. (Psalm nummer 268 i den svenska psalmboken.)

Den allra första gången Guds heliga ande drabbade dem som följde Jesus var det som en mäktig stormvind. Om du vill kan du läsa om det, här: Apg 2:1-4

Jag vet inte om du har haft någon liknande upplevelse av Guds närhet. Men om du inte har det vill jag påminna om att Guds närhet kan upplevas på väldigt många olika sätt.

En gång när profeten Elia behövde få känna att Gud var med honom fick han först uppleva en stark storm, sen en jordbävning och sen en eld. Men han kände inte Guds närvaro i vare sig stormen, jordbävningen eller elden.

Sen hörde Elia ett stilla sus, och förstod direkt att det var Gud. Om du vill kan du läsa om profeten Elias möte med Gud, här: 1 Kung 19:9-12

Gud är alltid nära oss, men det är inte alltid vi märker det. Kanske lyssnar vi efter en storm, en häftig och omskakande känsloupplevelse, när Gud gör sig påmind som en stilla susning?

Den Bibel vi läser på vårt eget språk är en översättning av grekiska och hebreiska texter, som är mycket gamla. När man översätter måste man alltid välja mellan flera tänkbara översättningar, som kan vara ganska lika eller ganska olika varandra. Den text vi läser är alltså inte en exakt och odiskutabel översättning.

Så vad betyder de ursprungliga texterna – egentligen?

Många är de teologer som har ägnat tid åt att studera texterna, språken och de olika möjliga översättningarna, för att kanske hitta svaret på frågan.

Men mer intressant, tycker jag, är frågan: Så vad betyder det – för mig?

När du läser i Bibeln, fundera då gärna på vad de som skrev texterna kan ha menat när de skrev dem, då för länge sen. Men fundera också på vad texterna, alltså översättningen till ditt eget språk, betyder för just dig, just här och nu.

Vi brukar kalla Bibeln för ”Guds ord”. Min tro är att Gud kan tala genom det som står i Bibeln, och förmedla ett budskap till den som läser.

Jag tror inte att det är meningen att vi ska använda Bibeln som lagbok, i alla fall inte ord för ord (jag ska skriva mer om det, en annan dag). Men jag tror att det som står i Bibeln kan betyda någonting för oss som läser den. Betyda olika saker vid olika tillfällen och olika saker för olika personer.

För vi är alla olika.

Och relationen mellan oss och Gud är lika olika som vi är olika varandra.

Hur läser du Bibeln?

Någon sa häromdagen att man kanske borde döda onda människor. Till exempel borde Hitler ha blivit dödad innan han hade hunnit göra så mycket ont, sa den personen.

Finns det människor som ”är” onda?

Hur vet vi i så fall att en person är genuint ond?

Jag tänker att det finns människor som tänker onda tankar och gör onda gärningar. Men jag tror inte att vi (människor) har möjlighet att avgöra om någon ”är” ond eller inte.

Jag tror också att det är farligt att tänka i de banorna.

För om vi bestämmer att det är OK att döda onda människor, eller ens behandla onda människor sämre än vi behandlar andra, var ska vi då dra gränsen?

Och vem av oss har rätt att bestämma var den gränsen ska gå?

Bara Gud vet vad som finns i en människas hjärta.

Bara Gud har rätt att avgöra vem som är ond och vem som är god.

Och Gud sände sin son, Jesus Kristus, för att rädda ALLA människor*.

Det tycker jag visar hur vi (människor) bör tänka.

– – – – –

* Ordet ”världen” i Joh 3:16 kan betyda både ”världen”, ”jordens innevånare”, ”de som tror” och ”de som inte tror”. Det visar, tänker jag, att Guds räddning inkluderar allt och alla, inte bara vissa personer eller vissa delar av världen. (Klicka på ”world” i bibeltexten på den här sidan: Joh 3:16, Studylight.org, så kommer det upp en ruta med förklaring till ordet, längre ner på sidan.)