Jag satt alldeles nyss och filade på mina naglar, som bara växer och växer. Precis som dina naglar gör.
Då tänkte jag på att mina naglar kommer att fortsätta att växa även efter gudstjänsten om två veckor, när jag har blivit vigd till präst.
För präster är bara människor. Precis som du är.
Nelson Mandela lär ha citerat en dikt av William Ernest Henley medan han satt i fängelset i Sydafrika:
”I am the master of my fate: I am the captain of my soul.”
I dikten skriver författaren, att vad som än händer honom, vilka hemskheter han än drabbas av, så förlorar han inte sin självkänsla och blir inte rädd.
Om du vill kan du läsa hela dikten här: Invictus
Även om man inte alltid kan påverka de yttre faktorer som verkar styra ens liv kan man ändå hålla huvudet högt, och styra sitt liv från insidan.
Sitta i framsätet i stället för i baksätet, typ.
Var sitter du?
”Jag vet inte att Gud någonsin är tyst.”
Så sa en vän till mig en gång.
Jag vet inte om jag håller med. Nog kan det kännas som om Gud är tyst.
Eller också beror det på vad man menar med ”tyst”.
Gud brukar ju oftast inte göra sig påmind med ord som kan höras med det mänskliga (ytter-)örat.
Kanske är det så att Gud är tyst, men närvarande.
I så fall skulle jag nog vilja säga: Jag vet inte att Gud någonsin är frånvarande.
Vi är många som har en tro på någonting. Vi är många som har en tro på Gud. Vi är till och med många som har en tro på Jesus Kristus.
Men de flesta av oss tror inte exakt likadant.
Kanske finns det rentav lika många olika sätt att tro som det finns människor på jorden.
Om vi då lägger vår energi på att försöka övertyga varandra om vem av oss som har rätt, då kan vi få hålla på länge, utan att komma överens.
Min övertygelse är att det absolut finns sådant som är ”rätt” och ”fel” när det gäller personlig tro eller övertygelse.
Jag tror till exempel att jorden är rund, inte platt. Jag är till och med fullständigt övertygad om att jorden är rund.
Men för den skull ägnar jag inte min tid åt att försöka övertyga andra om att min tro på att jorden är rund är den enda rätta tron.
Det är faktiskt så att jag väldigt sällan, nästan aldrig, känner behov av att försöka övertyga någon annan om att det jag tror på är rätt.
Det är, tänker jag, inte heller min uppgift som präst.
Gud är betydligt bättre på att övertyga människor än vad jag är, så jag överlåter den saken åt Gud.
När jag vigs till präst, om arton dagar, kommer jag att svara på fyra frågor:
1. Vill du, i Guds, den treeniges namn
åtaga dig uppdraget att vara präst
och utöva detta så,
att Gud blir ärad, kyrkan uppbyggd
och Guds vilja förverkligad i världen?
Jag svarar: Ja.
2. Vill du stå fast i kyrkans tro,
rent och klart förkunna Guds ord,
så som det är oss givet i den heliga Skrift
och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse,
och rätt förvalta sakramenten?
Jag svarar: Ja.
3. Vill du i din tjänst följa vår kyrkas ordning,
iaktta den tystnadsplikt som åvilar en präst
och förverkliga din kallelse med Kristus som förebild?
Jag svarar: Ja.
4. Vill du leva så bland människor,
att du blir vittne om Guds kärlek
och om försoningens hemlighet?
Jag svarar: Ja.
