Eva, präst i Dalsland

Igår skrev jag om rutiner och vanor, att de kan vara till hjälp eller till hinder. Samma sak gäller även för kyrkan.

Kyrkan har vanor och rutiner som alltid har funnits, ända sedan Jesus gav sina efterföljare uppdraget att berätta om honom för alla människor. Vi har också nyare vanor och rutiner. Vilka ska vi behålla, och vilka ska vi göra oss av med?

Om vi behåller våra vanor och rutiner bara därför att vi alltid har sagt och gjort på det viset, då kanske vi behöver fundera ett varv till.

”Så har vi alltid gjort” är inte ett bra argument, om det inte följs av ”… därför att …”, och en god och hållbar motivering.

Den gamla kyrkan har haft både bra och dåliga sidor. Det kommer den nya kyrkan också att ha, eftersom den bärs upp av helt vanliga människor, med både bra och dåliga egenskaper.

Den nya kyrkan behöver nya vanor och rutiner. Vi behöver berätta om vår tro på ett sätt som människor kan förstå, och uttrycka tron på ett sätt som människor känner igen sig i. Så har det varit hela tiden. När tiderna förändras behöver kyrkan också förändras.

Men alla förändringar måste vara väl förankrade i den tro som kyrkan bygger på. Tar vi bort grunden rasar hela bygget.

Både spaljén och klätterväxten behövs.

Igår skrev jag en liten berättelse här på min blogg, berättelsen om klätterväxten och spaljén.

Idag stod jag och vek min rena tvätt, och tänkte på den berättelsen.

Jag har vikt mina lakan på samma sätt i alla år. Det fungerar bra, och det blir snyggt och prydligt i mitt linneskåp. Det gillar jag.

Men tänk om det finns andra sätt att vika tvätten på, som funkar lika bra, eller till och med bättre? Tänk om mitt sätt, det jag är van vid, inte är det enklaste, snyggaste, mest praktiska?

Vågar jag pröva något nytt?

För vanor och rutiner kan vara jättebra. Men de kan också bli ett hinder för någonting som är ännu bättre.

Vågar du pröva något nytt?

Klätterväxten sa till spaljén: Jag behöver dig inte!
Spaljén svarade: Det gör ingenting, för jag behöver inte dig heller.

Och så gick de skilda vägar.

Spaljén stod så stolt invid husväggen. Jag är vacker, sa den. Se, så rak och fin jag är! Se hur stiligt mitt rutmönster är! Inte behöver jag någon klätterväxt, inte!

Klätterväxten kröp iväg över marken. Nu kan jag hitta nya vägar, sa den. Jag banar väg för någonting annat än det invanda och upprutade. Jag kan följa mina impulser, och ta av åt precis vilket håll jag vill!

Men efter ett tag märkte spaljén att den frös. Utan klätterväxt var den utsatt för väder och vind som den inte hade varit tidigare. Den kände sig också ganska ensam, där den stod. Och när inte klätterväxten slingrade sig över den var den väldigt stel och orörlig.

Klätterväxten tyckte allt att det var ganska arbetsamt att bana nya vägar hela tiden. Den syntes inte heller lika bra när den slingrade sig längs marken. Och så slutade den blomma när den låg ner. Ganska ensamt var det också.

Till slut började de längta efter varandra, spaljén och klätterväxten. Och en dag sökte de upp varandra. Jag behöver dig! sa de till varandra, samtidigt. Och klätterväxten slingrade sig upp på spaljén igen.

Nu var inte spaljén lika utsatt för väder och vind, när den hade klätterväxten som skydd. Klätterväxten gav liv och rörelse åt spaljéns stadiga ram. Och klätterväxten kunde växa högt upp från marken. Den började blomma igen, och nu syntes den på långt håll.

Både spaljén och klätterväxten hade det bättre när de var tillsammans.

När vi står inför Gud för att dömas, då är det inte så viktigt för honom vad vi har gjort och inte gjort. Det som är viktigt är vad vi har i våra hjärtan, vilken inställning vi har. Gud är inte ute efter att sätta dit oss. Han vill upprätta oss, och ge oss tillbaka vårt människovärde.

När livet inte blir som man har tänkt sig är det lätt hänt att man skyller på Gud. Varför lät Gud det hända? Varför grep inte Gud in och hindrade olyckan, sjukdomen, våldsdådet, naturkatastrofen?

Men tänk om det är vi människor som har ansvaret? Tänk om det är vårt gemensamma ansvar att göra den här världen till en bra plats att leva på? Tänk om Gud har gjort det möjligt för oss att leva i fred med varandra, och använda jorden på ett sätt som gör att den inte blir förstörd?

Tänk om.