När jag gick ”risk-ettan” (en del i körkortsutbildningen) såg vi en film om alkoholrelaterade trafikolyckor. Efter filmen pratade vi om det vi hade sett, och om vilka känslor det hade väckt i oss.
Några av oss hade reagerat känslomässigt på de vållande bilförarnas berättelser, framför allt på att de ständigt levde med den olycka de själva hade vållat. En del av förarna sa till och med att det hade varit bättre om de själva hade dött.
Några av oss reagerade mer på de anhörigas situation, de som hade förlorat en älskad person genom olyckan, och de som på sätt och vis hade förlorat en älskad person, men där hen inte hade dött utan i stället blivit svårt handikappad och behövde ständig tillsyn. De levde också med olyckan i minnet varje dag, inte minst genom att de varje dag konfronterades med resultatet.
Min egen starkaste reaktion var inte riktigt som de andras. Jag kände visserligen ungefär som de, men det som stannade kvar i mitt sinne efteråt vad vikten av att förlåta och bli förlåten. Det man inte kan förlåta, och det man inte klarar att ta emot förlåtelse för, det blir kvar i ens inre, som en börda som man inte kan lägga ner.
Jesus Kristus, som kan ge verklig förlåtelse och befrielse, säger: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila.” (Matt 11:28)
