What’s in it for me?

I Daniels bok i Bibeln berättas det om tre män som vägrade att tillbe avgudar. Som straff skulle de bli kastade i en brinnande ugn. Då sa de tre männen så här:

”Om den Gud som vi dyrkar kan rädda oss ur den brinnande ugnen och ur ditt våld, konung, så räddar han oss. Om inte, skall du veta att vi ändå aldrig kommer att dyrka dina gudar eller tillbe den gyllene staty som du har rest.” (Dan 3:17-18)

De trodde på Gud, inte för att få egna fördelar – även om de visste att Gud kunde ge dem det – utan för att de visste att det bara fanns en enda Gud.

Tror jag på Gud för att jag vet att det kan ge mig fördelar? Eller tror jag på Gud för att jag är övertygad om att det bara finns en enda Gud?

Berättelsen om de tre männen finns att läsa i det tredje kapitlet i Daniels bok.

… men Gud har vänt det till någonting gott.

När Josefs bröder, som tidigare hade sålt honom som slav till Egypten, var oroliga för att han skulle vara arg på dem för detta, sa han så här till dem: ”Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott.” (1 Mos 45:4)

När vi klantar till det, då kan Gud ändå vända det till något bra. Vilken tur, så ofta som vi, eller i alla fall jag, klantar till det på olika sätt!

Historien om Josef och hans bröder står här: 1 Mos 37-47 (egentligen lite mer, både före och efter)

Vem vill vara en klump lera?

I en av dagens bibeltexter läste vi om krukmakaren som jobbar med en klump lera (Jer 18:1-6) . När hon inte får till det som hen vill knådar hon ihop leran igen, till en klump, och börjar om från början. Tanken är att Gud kan forma Israels folk, och i förlängningen alla folk, som han vill.

Men vem vill väl vara en klump lera? Lera är kladdigt, och ännu mer kladdigt blir det när krukmakaren tar vatten på sina händer och knådar och bearbetar leran. Lera kan delas upp i mindre bitar, eller knådas ihop till större klumpar. En liten del av leran blir alldeles för blaskig av allt vatten, och torkas bort och kastas. Jag vill inte torkas bort och kastas!

Men när jag tänker efter… Förändring är nästan alltid jobbig, särskilt när man inte har fått välja den själv. Men resultatet kan bli bra ändå. Jag har själv upplevt att jag liksom känner mig ”knådad” när jag står mitt uppe i någon förändring i mitt liv. Ibland känns det rentav som om det är min hjärna som blir ”knådad”. Det är tröttande, och jobbigt, och besvärligt. Men det kan bli jättebra, efteråt, när jag har lärt mig någonting nytt, och när allting har lagt sig till rätta efter det jobbiga knådandet.
Så kanske det ändå inte är så dumt att vara en klump lera i Guds händer?

Allting är relativt

Jag håller på att ta körkort (och det är en lång historia, som jag inte ska gå in på just nu). Härom dagen övade jag på att backa och parkera. Hur jag än gjorde hamnade jag snett, och jag kände mig mer och mer kass, eftersom jag inte kunde begripa vad jag gjorde fel.

Till slut påpekade min handledare att det var parkeringsplatsen som var sned, inte min backning.

Jag orienterade mig efter den del av parkeringen jag såg framför bilen. Men den del av parkeringen jag backade mot hade en annan vinkel.

Plötsligt kände jag mig inte kass längre. Jag hamnade ju faktiskt rakt och fint när jag bakåtparkerade – bara inte enligt den sida av parkeringsplatsen jag stannade vid!

Allting är relativt. Om någonting är ”bra” eller ”dåligt” kanske bara beror på vilket håll man ser det från, vad man jämför det med.

Vad jämför du dig själv med?