Ibland, när jag känner behov av att ta en paus, en mini-retreat, vad gör jag då?
Jo, när jag ändå ska gå på toa, om det är ett badrum utan fönster, och om jag är bekant vid hur badrummet ser ut, då släcker jag ljuset, och gör det jag ska i mörker.
Enkelt och billigt. Och mer vilsamt än du kanske tror.
Sri Lanka – ännu ett terrordåd. Ännu en tid av sorg och avsky. Ännu en tid då vi kanske tänker ”vi” (som aldrig skulle…) och ”de” (som gör såna hemska saker).
Men eftersom vi människor har gemensamt ansvar för vår värld, och för varandra, har vi på sätt och vis del i ansvaret för det som har hänt. Vår egen synd (dvs allt som hindrar oss från att ha gemenskap med Gud och med varandra) gör det möjligt för andra att synda (dvs stå utanför gemenskapen med Gud och med andra människor). Som vi säger i en av de olika bekännelseböner vi använder i kyrkan: ”Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår, och har del i världens bortvändhet från Gud”.
På motsvarande sätt bidrar den som har släppt in Gud i sitt liv och i sitt hjärta till att göra världen bättre, genom att ha med sig Gud (i hjärtat) vart man än går. Det ena utesluter inte det andra.
Låt oss göra allt vi kan för att göra världen till en bättre plats att leva på! Låt oss göra allt vi kan för att ge Gud större utrymme i världen!
… skrev jag det här inlägget, när jag sommarjobbade som tjänstebiträde:
”Igår höll jag två friluftsgudstjänster på egen hand. Alltså, som enda tjänstgörande präst. Jag hade naturligtvis andra medarbetare – en musiker, en vaktmästare och en kyrkvärd för varje kyrka. Utan er hade det inte blivit några gudstjänster!
Nej, jag är inte färdig präst än. Men igår kände jag mig nästan som en riktig präst. Och på bilden min make tog ser jag faktiskt också nästan ut som en riktig präst. :-)”
Nu har jag varit riktig präst i snart ett år. Jag har hållit ganska många gudstjänster, dop, begravningar och vigslar (OK, då, bara en vigsel) under det här året, tillsammans med duktiga medarbetare. Det är snart dags för mig att bli komminister, och jobba vidare utan handledare.
Var jag kommer att få min första riktiga tjänst är inte bestämt än. Jag väntar på besked. Det är både spännande och nervöst.
P.S. Ser du vad som saknas på bilen, som skulle ha funnits där om jag hade varit ”riktig” präst?
När jag håller begravningstal säger jag alltid ”så när vi dör går vi in i en död som är besegrad”.
Om Jesus bara hade dött, då hade ingenting hänt. Allting hade varit precis likadant som före hans död.
Men nu blev det inte så.
Jesus dog, och sen fick han sitt liv tillbaka igen. Han besegrade döden.
Visst, vi dör fortfarande. Men vi behöver inte vara rädda för att dö.
Vi behöver inte vara rädda för att möta en dömande och farlig Gud.
För vad vi än kan ha gjort under vårt liv, så möter Gud oss med kärlek och förlåtelse. Både medan vi lever och när vi dör.
Tack vare det som Jesus gjorde när han dog, och sedan blev levande igen.
Igår dog Jesus.
Idag väntar vi på att han ska bli levande igen.
För vi vet. Det visste de inte, då.
