Häromdagen gick jag förbi en gammal murken stubbe. I mossan på den stubben hade ett frö från en gran landat, slagit rot och börjat växa.
Ur det gamla och till synes värdelösa kan det växa fram någonting nytt och fint och värdefullt.
Vem som sa de orden? Det var Gud.
Svenska kyrkan är en TROSgemenskap. Till skillnad mot en ÅSIKTSgemenskap. Därför kan vi samsas under samma tak, vi som tror på Jesus Kristus, även om vi har en massa olika åsikter om vår tro.
Tyvärr har vi allt för ofta också åsikter om varandras tro. Vi vill så gärna att alla ska tro likadant, dvs som jag (du?).
Men det vi har gemensamt är inte VAD vi tror, utan VEM vi tror på.
Ibland säger man att man har gjort så gott man har kunnat, fastän man egentligen inte har försökt särskilt mycket. Det är skämmigt att behöva säga att man inte har gjort det man vet att man borde ha gjort.
Men som kristen behöver jag (du) aldrig skämmas, och jag (du) behöver aldrig dölja mina (dina) misstag eller mitt (ditt) slarv. Jag (du) behöver bara medge att jag (du) har gjort fel, lämna över det till Kristus, och be Gud om hjälp att göra det bättre nästa gång.
Ganska enkelt. Eller ganska svårt. Eller snarare både enkelt och svårt.
Jag fick ett sår på mitt ena finger, och satte på ett plåster. För att inte plåstret skulle bli blött försökte jag tvätta händerna utan att använda just det fingret (ringfingret). Det var svårt, svårare än jag trodde.
När man gör illa ett finger tar man hand om det och försöker få det friskt igen. Om skadan inte går att reparera anpassar man sig, och använder fingret så gott det går. Man blir inte arg på fingret, och hugger av det och kastar bort det.
”…men var för sig är vi lemmar som är till för varandra.” (Rom 8:5)
Vad menar Jesus när han säger att ”allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen”? (Matt 18:18)
Strax efter de orden talar Jesus om förlåtelse (Matt 18:21-22). Ett sätt att tänka om det här med att binda och lösa är därför att koppla ihop det med förlåtelse.
När vi förlåter varandra löser vi varandra, gör varandra fria. Är man förlåten kan man släppa det man har gjort, och gå vidare i livet. Har man förlåtit kan man också göra det. Vill man inte be om förlåtelse, eller ge förlåtelse, är man ofri, bunden av det som har hänt.
Att förlåta innebär att konstatera att det någon gjorde mot mig var fel, och att välja att ändå lämna det bakom mig. Att få förlåtelse innebär att acceptera att jag har gjort fel, att ta ansvar för det jag har gjort, och att ta emot möjligheten att lämna det bakom mig.
(Det var den korta versionen. Den långa versionen får jag skriva om en annan dag.)
