Sänd mig! eller Munnen säger vad hjärtat är fullt av

Jag pratade med en vän om det här med att berätta för andra om sin tro på Jesus. I en andaktsbok läste vi att lärjungarna måste ha känt sig osäkra när Jesus sände ut dem runt om i landet för att vittna (se till exempel Matt kapitel 10, Mark 6:7-13, Luk 10:1). Vad skulle de säga, som inte ännu visste så mycket?

Jag sa då att jag inte alls trodde att lärjungarna var osäkra. De sa säkert mest: ”Vi har funnit Messias!” (Joh 1:41) och sedan ”Följ med och se!” (Joh 1:46). Min vän fortsatte: ”Munnen säger vad hjärtat är fullt av.” (Matt 12:34)

För min vän var detta mer än ett bibelcitat. Tidigare hade hen en övertagen tro, föräldrarnas tro. Numera har hen hittat sin egen tro, sin egen relation med Jesus. Förut när hen berättade om Jesus var det mer av förnuftets och den inlärda kunskapernas vittnesbörd. Nu, när hen berättar om sin tro, kommer orden från hjärtat.

Vara, och göra

Varje människa är unik och fantastisk. Man kanske inte känner sig fantastisk särskilt ofta, men det förändrar inte det faktum att vi är fantastiska varelser, du och jag.

Varje människa är älskad av Gud. Man kanske inte alltid känner sig älskad, men det förändrar inte Guds kärlek. Gud ändrar sig inte från dag till dag. Är du (jag) älskad idag – och det är du (jag) – kommer du (jag) också att vara det i morgon. (Rom 8:31-39)

Guds kärlek är inte i första hand en känsla, utan en inställning. Du (jag) finns till därför att Gud vill att du (jag) ska finnas till. Därför älskar Gud dig (mig).

Var och en av oss får vara precis som vi är. Du får vara den du är. Jag får vara den jag är.

Men det är skillnad mellan att vara och att göra. Vi får vara precis sådana som vi är. Men vi får inte göra vad som helst, oavsett hur gärna vi än skulle vilja göra det ena eller det andra.

Vara och göra. Himmelsvid skillnad.

Förlåta, och bli förlåten

När jag gick ”risk-ettan” (en del i körkortsutbildningen) såg vi en film om alkoholrelaterade trafikolyckor. Efter filmen pratade vi om det vi hade sett, och om vilka känslor det hade väckt i oss.

Några av oss hade reagerat känslomässigt på de vållande bilförarnas berättelser, framför allt på att de ständigt levde med den olycka de själva hade vållat. En del av förarna sa till och med att det hade varit bättre om de själva hade dött.

Några av oss reagerade mer på de anhörigas situation, de som hade förlorat en älskad person genom olyckan, och de som på sätt och vis hade förlorat en älskad person, men där hen inte hade dött utan i stället blivit svårt handikappad och behövde ständig tillsyn. De levde också med olyckan i minnet varje dag, inte minst genom att de varje dag konfronterades med resultatet.

Min egen starkaste reaktion var inte riktigt som de andras. Jag kände visserligen ungefär som de, men det som stannade kvar i mitt sinne efteråt vad vikten av att förlåta och bli förlåten. Det man inte kan förlåta, och det man inte klarar att ta emot förlåtelse för, det blir kvar i ens inre, som en börda som man inte kan lägga ner.

Jesus Kristus, som kan ge verklig förlåtelse och befrielse, säger: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila.” (Matt 11:28)