Eva, präst i Dalsland

Aposteln Paulus skriver: ”Det gamla är förbi, något nytt har kommit.”

Nu plockar jag ut de orden ur sitt sammanhang, och använder dem på ett annat sätt än Paulus gjorde.

Den plats där jag växte upp har förändrats. Hus har rivits, andra hus har byggts. Människor har flyttat ut, andra har flyttat in. Vägar har byggts, eller ändrats. Kort sagt – jag känner inte längre igen platsen.

Och det är precis som det ska vara. Det gamla är ju förbi och något nytt har kommit. Mitt liv är inte samma liv som det var när jag växte upp.

Ibland skulle jag önska att jag kunde kliva tillbaka in i mitt gamla liv, eller i alla fall in i den plats där jag växte upp, och känna igen det jag ser. När det gamla försvann, då försvann också en del av mig. Borta för alltid.

Men då var då, och nu är nu. Mitt gamla liv är borta, men jag har ett annat liv, ett nytt liv. Ett liv som är lika nytt varje dag.

Det är det livet jag vill leva. Inte det gamla livet.

Fyra gånger säger Jesus till sina lärjungar att de är trossvaga, alltså svaga i sin tro:

1. Oroa er inte! Matt 6:25-34
2. Varför är ni rädda? Matt 8:23-27
3. Vi har inget bröd! Matt 16:5-12
4. Jag sjunker! Matt 14:22-33

Är det en tillrättavisning? Skäller Jesus på dem? – Varför är ni så dåliga på att tro? Varför litar ni inte på mig?

Nej, jag tror inte att Jesus är besviken på lärjungarna. Han, om någon, vet ju hur vi människor fungerar, att vi inte klarar att tro fullt ut, eller att lita på Gud till 100%. (Om du klarar det – grattis! Jag klarar det inte.)

Särskilt tycker jag att det märks i den första texten jag hänvisar till här ovanför. Jesus säger: Se på fåglarna! De bekymrar sig inte, de gör vad de ska göra – flyger omkring och äter insekter. Se på blommorna! Se hur vackra de är, fastän de inte bekymrar sig om hur de ska se ut. Om Gud tar hand om fåglarna och blommorna, skulle han då inte ta hand om er – ni trossvaga?

Som jag läser texten skulle det lika gärna kunna stå – fastän ni har så svag tro, och fastän ni inte litar på Gud till 100%.

Så grattis till dig och till mig, fastän vi inte klarar att tro fullt ut!

Grattis till dig och till mig, fastän vi inte klarar att lita på Gud till 100%!

Gud tar hand om dig, och mig, ändå!

Man säger att vissa saker är ”en mänsklig rättighet”. Men rättighet i relation till vad?

Är mänskliga rättigheter det som vi människor gemensamt kommer överens om? I så fall är det sannolikt att definitionen av vad som är en mänsklig rättighet förändras från en tidpunkt till en annan. Vad vi människor tycker förändras ju över tid.

Vilka människor ska förresten ha mandat att bestämma vad som ska vara en rättighet för alla människor vid en viss given tidpunkt? Vi människor tycker ju inte lika, inte ens när det gäller mänskliga rättigheter.

Enda säkra sättet att definiera vad som är en mänsklig rättighet borde därför vara att relatera till någonting annat än människan, någonting som inte förändras. Eller snarare – någon. Någon som vill oss människor väl, som är rättvis och som inte ändrar åsikt när tiderna förändras.

Mitt förslag: Jesus Kristus. Han älskar oss, var och en av oss, lika mycket oavsett vad som händer eller vad vi gör. Och han ändrar inte åsikt, inte om oss och inte om någonting annat. Om därför Jesus säger att någonting är en mänsklig rättighet kan vi lita på det, vad som än händer.

”Därför ger jag inte upp” skriver aposteln Paulus i ett av sina brev.

Paulus gav inte upp, trots att han mötte hårt motstånd och fick utstå mycket lidande på sin väg. Han såg framåt, och det han såg var värt så mycket att han inte kunde ge upp, vad som än hände honom.

Vad som än händer dig i livet, på din väg, så finns det alltid hopp. Det finns alltid en framtid, även om du kanske inte alltid kan se den.

Det kanske inte blir så som vi tänkte att det skulle bli. Men kan bli bra ändå.

Här är en sång till dig, en sång som har varit till tröst och till uppmuntran för mig många gånger, Charlottes ”Känn ingen oro”.

Igår gick min bil sönder. Jag blev stående vid vägen och visste inte hur jag skulle ta mig hem. Det gick att köra bilen, men bara en kort sträcka i taget, och det fanns risk att motorn skulle tvär-dö utan förvarning.

Vad göra?

Jag hade redan funderat på att byta bil, och tittat på några tänkbara objekt, men inte hittat någonting som verkade bra. Nu visste jag att jag snart skulle passera en bilfirma, bara lite längre fram på min väg. Vem vet, tänkte jag. Kanske har den firman en bil som kan duga?

Jag bad en kort bön, att Gud skulle låta mig komma hem ordentligt, och att jag skulle hitta en lämplig bil att köpa, helst idag. Sedan körde jag vidare.

När jag kom fram till bilfirman stod där en bil, alldeles vid infarten. Det visade sig att den motsvarade de önskemål jag hade, och att priset var inom det intervall jag hade tänkt mig. Dessutom var det en ”miljöbil” som kan köras på antingen bensin eller etanol. Så jag köpte den, och lämnade den gamla (skrotbilen) i byte. Sen körde jag hem.

Vad tror du? Var det rena slumpen som gjorde att jag hittade en lämplig bil på rätt plats vid rätt tid och till rätt pris? Eller kan det ha varit Guds svar på min bön?