Jag har för mig att någon klok person (var det möjligtvis Martin Luther?) har sagt att det näst bästa alternativet ofta är det bästa alternativets värsta fiende.
Men hur vet en vad som är det bästa alternativet, när flera olika alternativ verkar lika bra?
Det är inte alltid så lätt att veta hur en ska göra sina val.
Ibland säger jag till Gud, att nu blundar jag och tar ett steg framåt, så får du snurra runt mig så att foten hamnar på rätt ställe.
Hur gör du, när du inte vet hur du ska göra?
Nu är det mer än ett år sedan jag vigdes till präst.
Varje gång jag tänker på det, på att jag efter alla dessa år verkligen har blivit präst, känner jag mig oerhört glad och tacksam.
Jag fick kämpa för att nå fram. Kämpa med mig själv, med studierna, med min livssituation, med de instanser som skulle godkänna de olika delarna av mina studier och förberedelser. Kämpa med känslan av att jag kanske inte skulle kunna bli präst, fastän jag var så säker på att det var vad Gud ville. Kämpa med känslan att det måste vara något fel på mig, som ville bli någonting som ibland verkade totalt omöjligt. Kämpa med frågan: Hur vet man vad Gud vill med ens liv?
Kanske du kämpar med något, försöker nå ett mål som känns avlägset och overkligt?
I så fall – ge inte upp!
Så länge du själv tror på ditt mål – ge aldrig upp!
Lita på att Gud öppnar och stänger vägar för dig, så att du i rätt tid når fram till rätt mål. Och så att du inte når fram till fel mål.
Det är Gud som har ansvaret. Du behöver medverka, göra din bit. Men det är Gud som ser till att du når fram till det som Gud önskar för dig. Även om det ibland kan ta väldigt lång tid.
”Om inte Herren bygger huset är byggarnas möda förgäves. Om inte Herren vaktar staden är väktarens vaka förgäves. Förgäves stiger ni tidigt upp och går sent till vila, ni som sliter för ert bröd. Men sina vänner ger Herren framgång.” (Ps 127:1-2)
Jag föredrar formuleringen i 1917 års Bibeln: ”… Detsamma ger han åt sina vänner medan de sover.” Inte för att vi inte ska kämpa och försöka, utan för att det så tydligt visar vems det övergripande ansvaret är – inte mitt, inte ditt, men Guds.
En gång, för länge sen, när jag var på väg till en musik-gudstjänst i kyrkan – och till saken hör att jag tyckte att våra musikgudstjänster brukade vara ganska tråkiga – bad jag Gud att få höra änglarna sjunga med i lovsången.
Det fick jag inte.
Däremot fick jag se dem. Jag upplevde att jag såg massor av små änglar som flög omkring uppe under taket i kyrkan. De spelade trumpet och harpa och kastade blommor omkring sig, och de såg ut ungefär som såna där bokmärkesänglar jag hade haft när jag var barn. Det var lite pinsamt, tyckte jag. Som om jag bara hittade på.
Jag kunde alltså inte höra dem, bara se dem.
Det märkliga var att de var så små. Det såg precis ut som om de var väldigt långt borta, ändå såg jag tydligt att de var inne i kyrkan. Kanske var de i en annan dimension (himlen?) men ändå synliga för mina ögon. Jag kallade dem pling-plong-änglar.
Under en period såg jag dem ofta i kyrkan. Det kanske jag berättar mer om en annan dag.
I Uppenbarelseboken står det att ”Guds tjänare” ska bära Guds namn ”på sin panna” (Upp 22:4). Det står också att de som ”bär Guds sigill på sin panna” ska ha ett särskilt skydd i kommande onda tider (Upp 9:4). I Andra Moseboken står det att prästen skulle ha ett särskilt utformat ”sigill” fastbundet på sin panna för att Gud skulle vara nöjd med dem (2 Mos 28:38), och enligt vad som står i Femte Moseboken ska Guds lag, stadgar och föreskrifter vara ”ett kännemärke” på hans folks pannor (5 Mos 6:8, 5 Mos 11:18).
Vad betyder det? Ska man skriva Guds namn på sin panna för att bli godkänd?
Nej, jag tror att Gud bryr sig mer om vad som finns i vårt hjärta än om vad vi har eller inte har på kroppen. Vi människor har behov av tecken och signaler för att identifiera varandra på olika sätt. Men det behovet har inte Gud. Han känner igen oss ändå, och vet precis vilka vi är och vad vi bär i våra hjärtan.
Att ha Guds namn på sin panna skulle därför till exempel kunna betyda att stå för sin tro på Gud, inte vara rädd för att andra ska få veta att jag/du tror.
Inte för att bevisa någonting för Gud. Kanske för att bevisa någonting för mig/dig själv?
