Nu är det mer än ett år sedan jag vigdes till präst.
Varje gång jag tänker på det, på att jag efter alla dessa år verkligen har blivit präst, känner jag mig oerhört glad och tacksam.
Jag fick kämpa för att nå fram. Kämpa med mig själv, med studierna, med min livssituation, med de instanser som skulle godkänna de olika delarna av mina studier och förberedelser. Kämpa med känslan av att jag kanske inte skulle kunna bli präst, fastän jag var så säker på att det var vad Gud ville. Kämpa med känslan att det måste vara något fel på mig, som ville bli någonting som ibland verkade totalt omöjligt. Kämpa med frågan: Hur vet man vad Gud vill med ens liv?
Kanske du kämpar med något, försöker nå ett mål som känns avlägset och overkligt?
I så fall – ge inte upp!
Så länge du själv tror på ditt mål – ge aldrig upp!
Lita på att Gud öppnar och stänger vägar för dig, så att du i rätt tid når fram till rätt mål. Och så att du inte når fram till fel mål.
Det är Gud som har ansvaret. Du behöver medverka, göra din bit. Men det är Gud som ser till att du når fram till det som Gud önskar för dig. Även om det ibland kan ta väldigt lång tid.
”Om inte Herren bygger huset är byggarnas möda förgäves. Om inte Herren vaktar staden är väktarens vaka förgäves. Förgäves stiger ni tidigt upp och går sent till vila, ni som sliter för ert bröd. Men sina vänner ger Herren framgång.” (Ps 127:1-2)
Jag föredrar formuleringen i 1917 års Bibeln: ”… Detsamma ger han åt sina vänner medan de sover.” Inte för att vi inte ska kämpa och försöka, utan för att det så tydligt visar vems det övergripande ansvaret är – inte mitt, inte ditt, men Guds.