Eva, präst i Dalsland

Man säger ibland att när en människa dör går hon ur tiden. Det betyder inte att hon försvinner, slutar existera. Det betyder bara att hon inte längre lever på samma sätt som tidigare.

Min tro är att när vi dör kommer vi till Gud. Jag tror att alla människor möter Gud i döden, eftersom Gud älskar alla människor. Vad som händer sedan, ifall den som har dött väljer att även i fortsättningen leva med Gud eller inte, det kan vi inte veta. Att Gud vill att vi alla fortsätter att leva med honom, det är jag helt säker på.

För den som sörjer spelar det kanske inte så stor roll. Sorgen och saknaden är lika stor ändå. Men jag tror att det kan vara en tröst att tänka sig att den som har dött inte har slutat att finnas till, utan kommit till Gud.

Så här i jultid blir vi påminda om våra kära som vi brukar fira jul med, men som inte längre är kvar hos oss.

Mina tankar går till dig som sörjer.

Idag vänder det. Årets kortaste dag – idag, 22 december – följs av en något längre dag. Som följs av en något längre dag. Och så vidare.

Om du inte är förtjust i korta dagar kan du nu andas ut. Det blir lite lite bättre för varje dag.

Solen, som just nu mest lyser med sin frånvaro, finns alltid där, med sitt ljus. Bakom molnen, någon annanstans på jorden, i universum. Bara för att vi inte ser den är den inte borta. Bara för att vi inte ser den har den inte slutat lysa.

Precis som Guds kärlek. Ibland känner vi den. Ibland ser vi tecken på att den finns. Men bara för att vi inte känner den har den inte tagit slut. Bara för att vi inte (tycker att vi) ser några tecken på att den finns har den inte försvunnit.

Gud är inte en jultomte, som ger oss allt vi önskar. Vi har ett ansvar, för oss själva, för varandra och för jorden vi lever på. När vi inte tar vårt ansvar får det konsekvenser, till exempel växthuseffekten och brottslighet. Men vad som än händer, vad vi än gör eller låter bli att göra, så älskar Gud oss. Vad du än gör eller låter bli att göra är du älskad av Gud.

Innan jag och min blogg blev en paus skrev jag om Gud. Det gör jag förstås nästan alltid. Men just då skrev jag om hur vi kan veta någonting om Gud, och att Jesus visade oss vem Gud är, eftersom Jesus själv är Gud, enligt den kristna tron och läran.

Vad ska vi då tro? Att Gud ser ut som Jesus såg ut medan han levde som människa här på jorden? Ska vi tro att Gud har ett ansikte, ett riktigt fysiskt ansikte, som kan ses med mänskliga ögon?

På sätt och vis är det kanske så. Men att säga att Gud har ett ansikte, ett ansikte som bara har ett enda utseende, är att begränsa Gud.

Gud är inte en människa. Gud har visat sig som människa, som människan Jesus. Och vi människor liknar Gud, står det i Bibeln. Så på sätt och vis kan vi se Gud, inte bara i Jesus, utan också i oss själva, i varandra.

Men Gud är mer än människa. Vi är lika Gud, men Gud är inte nödvändigtvis lik oss.

Så om du vill se Gud får du se på människorna omkring dig. Och sedan lägga ihop alla ansikten du ser. Och sedan lägga till väldigt mycket mer än det du har sett.

Gud har ett ansikte, kanske många ansikten. Men Gud är mer än ett ansikte.

Jag skulle inte bli en bra husmor.

Jag skulle inte passa så bra att vara en husmor som lagar mat varje dag, till exempel. Den logistiken klarar jag inte.

Visserligen har jag varit föreståndare för ett café, en gång för länge sedan. Men att baka kakor och se till att det finns kaffe och så, det är en annan femma. Laga mat åt fler än en eller två personer, och se till att alla delar av måltiden är färdig samtidigt – nej tack!

Därför jobbar jag inte som husmor, utan som präst. Och jag är rätt bra på det, om jag får säga det själv.

Nej, det är inte bara som jag säger. Till min stora förvåning får jag höra det mer ofta än jag hade trott att jag skulle. Min föreställning, innan jag började jobba som präst, var att en präst aldrig får någon feedback från församlingsbor och gudstjänstdeltagare. Men tydligen hade jag fel, för det får jag.

Och det är jag väldigt glad och tacksam för. Som relativt ny präst är jag inte så självsäker, och undrar ibland vad jag håller på med, om jag ”gör rätt”.

Så jag säger ett stort TACK till dig som ibland har gett mig ett tack för en gudstjänst eller en predikan! Det betyder mycket för mig, så länge det är ärligt menat, och inte bara någonting som du säger för att göra mig glad.

Och du som läser det här, och går i gudstjänst eller deltar i kyrkans verksamhet på andra platser: om du uppskattar det som prästen och andra medverkande gör – säg det till dem ibland! 🙂

Och framför allt – gör det som du är bra på, när du har möjlighet till det! Tvinga inte dig själv att göra sådant som du inte är bra på, eller som du inte trivs med (om det inte är absolut nödvändigt)! Du mår bara dåligt av det.

Här är en sång som handlar om det här, att vi alla kan olika saker och att vi därför behöver varandra: När vi är tillsammans (Ingemar Olsson)

I tisdags förra veckan var min allra sista dag som pastorsadjunkt. Nu är jag ”bara” en helt vanlig präst.

I Romarbrevet i Bibeln står det att Gud inte tar tillbaka sina gåvor och sin kallelse. De orden har burit mig, under den långa tiden mellan kallelsetillfället och min prästvigning.

Och nu är jag alltså ännu mer ”färdig” präst, behörig att arbeta utan handledning.

Att säga att det känns ”bra” är en gigantisk underdrift.