Eva, präst i Dalsland

Jag har just läst ut en spänningsroman som handlar om konspirationsteorier, någonting som är rätt så aktuellt just nu, i samband med myndigheternas och de sakkunnigas rekommendationer och riktlinjer.

Hur vet vi att de som säger att de har kunskap verkligen har kunskap?

Hur vet vi att de som talar om för oss vad som är rätt och riktigt, talar om hela sanningen för oss?

Tänk om det finns saker som vi borde veta, borde ha rätt att få veta, men ändå inte får veta?

Den tanken är långt ifrån ny. Ett exempel på det finner vi i en av världens äldsta böcker:

”Har Gud verkligen sagt…?”

Sanningen är nog i stället den, att människan aldrig blir nöjd, alltid vill ha mer, kanske till och med alltid vill ha mer än alla andra.

Jag är övertygad om att det inte finns någon komplicerad ”sanning” som vi behöver jaga efter.

Jag är övertygad om att ”sanningen”, som jag har skrivit om tidigare, här på min blogg, handlar om en person.

Personen Jesus Kristus.

Att lära känna sanningen, att förstå vad som är sant, är i så fall samma sak som att lära känna Jesus, att förstå vem Jesus är.

Och att vi, när vi förstår vem Jesus är, får en sån där aha-upplevelse, du vet.

”Aha! Var det så enkelt!”

Idag hände någonting som förändrade mitt liv, eller åtminstone min praktiska tillvaro.

Igår hade det inte hänt.

Idag har det hänt.

Livet kommer aldrig mer att bli som det var.

Nu var det någonting positivt och bra som hände mig idag. Men det kunde lika gärna ha varit någonting negativt.

I vilket fall som helst behöver jag nu se framåt, mot det som kommer. Inte titta bakåt, på det som har hänt.

Vi kan inte förändra det som har varit. Bara det som ska komma.

Var inte rädd!

Så står det på många ställen i Bibeln.

Var inte rädd!

Men det är inte så lätt att sluta vara rädd, när man väl har börjat känna rädsla.

När Gud säger till oss att inte vara rädda betyder inte det att vi ska blunda för det som skrämmer oss. Det betyder att vi behöver sätta in det vi är rädda för i sitt rätta perspektiv.

Vi behöver titta noga på det som skrämmer oss. Titta noga, så att vi vet om vi behöver vara rädda eller inte.

För visst är det så att vi många gånger är rädda för sådant som egentligen inte är farligt, eller som kanske är farligt, men som troligtvis aldrig kommer att hända?

Och även om det skulle kunna hända har det oftast inte hänt än.

Och även om det skulle hända blir det kanske inte så allvarligt eller farligt som vi tror när vi är rädda.

Och då kanske det är dumt att vara rädd för det.

Eller, kanske inte dumt. Men onödigt att vara rädd för det, just här och nu.

Så när Gud säger att vi inte behöver vara rädda kanske vi behöver höra: Var inte rädd – just nu! Just nu är du trygg. Just nu händer inte det du är rädd för.

Var inte rädd – i onödan!

För en tid sedan skrev jag att Jesus kallade sig själv ”sanningen”, men också att han sa att han vittnade om sanningen, och att sanningen ska göra oss fria.

Vad är då sanningen, som ska göra oss fria? Är det en lära? Är det någonting som en kan skriva regler om, regler som vi kan följa för att bli fria?

Åtminstone en religionsinriktning som jag känner till kallar sig själv för ”Sanningen”. Att följa sanningen är detsamma som att följa den läran. Men en blir inte fri av att följa en lära, eller en radda regler. Snarare tvärtom – det föder i stället en oro, oron för att inte göra rätt, för att missa att följa någon viktig regel. Oron att min tolkning av reglerna kanske inte stämmer överens med deras tolkning som bestämmer vad som är rätt och vad som är fel.

Jag menar därför att Jesus inte pratar om en lära, eller en uppsättning regler och lagar, när han pratar om ”sanningen”.

Fortsättning följer.

I dessa Coronavirusets dagar pratas det mycket om solidaritet.

Om du är sjuk – stanna hemma, så att du inte smittar andra!

Respektera rådande regler och rekommendationer!

Hosta i armvecket!

Tvätta händerna ofta!

Ingen av oss är ansvarig för att viruset har uppkommit.

Vi, alla tillsammans, har ansvar för att göra den här situationen så bra som det bara är möjligt.

Och då tänker jag:

Ingen av oss, alltså ingen enskild person eller grupp, är ansvarig för hur vårt gemensamma liv på jorden har blivit.

Vi, alla tillsammans, har gemensamt ansvar för vår framtid på jorden.

Minst en superkänd person ägnar mycket energi åt att tala om att allting alltid är någon annans fel, någon annans ansvar.

Men det är fel.

Det är alltid vårt gemensamma ansvar att göra det bästa vi kan, tillsammans.

Inte jag. Inte du.

Vi.