Idag har vi pratat om kyrkans uppgift i relation till ”flykting och migration”. Hur ska vi agera i mötet med människor som söker asyl i Sverige, och i mötet med lagar och regler som vi tycker är omänskliga?
Det finns inga enkla svar på den frågan. Vi behöver ständigt arbeta med hur vi tänker och vad vi vill göra.
Under dagen har en sång från min uppväxt snurrat inne i mitt huvud:
Nej, låt dig ej förhårdna, i denna hårda tid… (Wolf Biermanns dikt Uppmuntran)
Vi ska inte styras av rädsla och fiendskap! Om vi sätter vår egen bekvämlighet, vår egen levnadsstandard, vår egen ekonomi, vår egen säkerhet i första rummet, då kommer vi allt mer förlora vår medmänsklighet och kärlek.
Kärleken – Guds kärlek – är starkare än allting annat. Den kärlek vi har fått, och hela tiden får, av Gud är inte bara vår egen. Vi har fått den för att ge den vidare.
”Den som hatar sin broder är en mördare, och ni vet att ingen mördare bär evigt liv inom sig. Genom att Jesus gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Också vi är skyldiga att ge vårt liv för bröderna. Om någon som har vad han behöver här i världen ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom? Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning.” (1 Joh 3:15-18)
Vem är min (din) ”broder”?
Om Gud älskar alla människor, då är också alla människor mina (dina) bröder.
Hur kan vi då stänga våra hjärtan för någon enda människa som söker vår hjälp?