Månad: mars 2019

En gång, medan jag fortfarande pluggade, stod jag på öronen, big time. Jag vet inte vad som hände, men plötsligt flög jag genom luften och landade platt på trottoaren.

En vänlig man kom till min hjälp, frågade hur det gick, hjälpte mig upp. I det läget frågar man inte ”vem är du”, ”vad heter du” eller ”vad har du för avsikt med att hjälpa mig”. Man bara tar emot, inte minst för att luften har gått ur en, och man knappt vet vem man är själv.

Det var på lunchrasten det hände, och jag tog mig tillbaka till skolan utan problem, även om jag linkade rätt rejält. Väl framme fick jag hjälp av andra vänliga själar, med tröst och omplåstring. Sen började det göra ont i foten, och jag insåg att jag hade problem. Hur skulle jag kunna ta mig hem (rätt långt, byte mellan buss och tåg), med min tunga ryggsäck, utan att kunna stödja på ena foten?

Man (läs: jag) vill så gärna klara sig (läs: mig) själv, inte vara till besvär. Mina föräldrar säger ibland att det första jag lärde mig säga var ”Kan själv!”. Det må vara sant eller inte, men det ligger antagligen någonting i det. Jag vill gärna klara mig själv.

Jag hade inte tänkt fråga, för jag trodde att jag redan visste vad svaret skulle bli (”nej”), men frågade ändå skolvärdinnan om det möjligtvis stod några kvarglömda kryckor i något hörn och skräpade. Döm om min förvåning när svaret blev ja! Och fram kom inte bara en utan tre kryckor, som jag fick välja bland.
Med kryckor visste jag att jag kunde ta mig hem, med ryggsäck och allt. Och hem kom jag också, med lindad fot. Trött, men helt OK (förutom den svullna fotleden).

Med det här vill jag säga: Våga fråga! Du kanske inte tror att du kan få hjälp med ditt problem. Men tänk om du faktiskt kan få det, på ett sätt som du trodde var omöjligt?

Tänk om Gud finns, nära dig, fastän du tror att det är omöjligt?

Nu när solen och ljuset är på väg tillbaka börjar jag få vårkänslor.

Jag längtar efter att plantera, sätta frön i jorden och se hur de gror.

Det är ett mirakel, varje gång det händer.

Ändå händer det, gång på gång.

På samma sätt är det ett mirakel varje gång en människa som har levt i mörker hittar tillbaka till ljuset.

Ändå händer det, gång på gång.

För ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. (Joh 1:5)

I många år ville jag ingenting med mitt liv. Jag hade inget mål, jag visste inte vad jag skulle använda mitt liv till.

Sedan ändrades det här. Jag fick ett mål. Jag fick styrfart.

Under en övergångsperiod var jag nästan fanatisk. Målet blev hela livet, allt jag levde för.

Det var inte heller bra. Vad skulle då hända om mitt livsmål blev omöjligt att nå?

Nu har jag ett bättre mål för mitt liv. Mitt livsmål är – att leva.

Gud har gett oss livet för att vi ska leva det.

Just nu regnar det, här där jag är. Det inte bara regnar, det ösregnar. Och åskar.

Jag kommer återigen att tänka på berättelsen om Noa och översvämningen, den som enligt Bibeln omfattade hela jorden (1 Mos 6:5-9:19). Ibland känns det som om regnet aldrig kommer att sluta. Man hör ju också om att världshavens nivåer håller på att stiga. Kanske kommer inte bara Maldiverna och de andra örikena, utan vi allihop att drunkna?

Nej, så blir det förstås inte. Men ändå känns det trösterikt att läsa vad Gud sa till Noa efter floden:

”Jag upprättar nu ett förbund med er och era efterkommande och med alla levande varelser som finns hos er, fåglar, boskap och alla vilda djur, alla som gick ut ur arken. Jag skall upprätthålla mitt förbund med er: aldrig mer skall det hända att alla varelser utplånas av flodens vatten, aldrig mer skall en flod ödelägga jorden.”
(1 Mos 9:9-11)

Man behöver bara följa med i nyheterna för att inse att vi helt säkert skulle gå under, på det ena eller det andra sättet, om vi människor vore utlämnade åt oss själva. Men som väl är, är vi inte det.

Gud kommer aldrig att överge oss!

I Första Johannesbrevet, i Bibeln, står det bland annat så här:
”… om vårt hjärta dömer oss kan vi inför honom övertyga det om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt.” (1 Joh 3:20)

Det är en rätt krånglig mening. Om hjärtat dömer mig kan jag inför Gud övertyga mitt hjärta om att Gud är större än mitt hjärta och att Gud förstår allt.

Varför skulle mitt hjärta döma mig? I vilken situation kan det tänkas att jag känner mig dömd av mitt hjärta?

Jag tror säkert att jag skulle kunna känna mig dömd av de känslor jag har i mitt hjärta. Till exempel när mitt hjärta vill någonting som inte är bra för mig, när mitt förnuft har all möda i världen att övertyga mig om att det mitt hjärta längtar efter är dåligt för mig eller för någon annan. Men är det hjärtat som dömer mig?

Kanske menar aposteln Johannes inte bokstavligen att det är ”hjärtat”, eller de känslor som vi vanligtvis tillskriver hjärtat, som dömer mig. Kanske menar han att jag känner mig dömd av någonting som jag har gjort eller sagt.

I vilket fall som helst är det som står i slutet av versen till stor tröst för mig. Gud är större än mitt hjärta, och förstår allt.