I Första Johannesbrevet, i Bibeln, står det bland annat så här:
”… om vårt hjärta dömer oss kan vi inför honom övertyga det om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt.” (1 Joh 3:20)
Det är en rätt krånglig mening. Om hjärtat dömer mig kan jag inför Gud övertyga mitt hjärta om att Gud är större än mitt hjärta och att Gud förstår allt.
Varför skulle mitt hjärta döma mig? I vilken situation kan det tänkas att jag känner mig dömd av mitt hjärta?
Jag tror säkert att jag skulle kunna känna mig dömd av de känslor jag har i mitt hjärta. Till exempel när mitt hjärta vill någonting som inte är bra för mig, när mitt förnuft har all möda i världen att övertyga mig om att det mitt hjärta längtar efter är dåligt för mig eller för någon annan. Men är det hjärtat som dömer mig?
Kanske menar aposteln Johannes inte bokstavligen att det är ”hjärtat”, eller de känslor som vi vanligtvis tillskriver hjärtat, som dömer mig. Kanske menar han att jag känner mig dömd av någonting som jag har gjort eller sagt.
I vilket fall som helst är det som står i slutet av versen till stor tröst för mig. Gud är större än mitt hjärta, och förstår allt.