Månad: mars 2019

… era hjärtan skall leva.” (Ps 69:33, 1917 års översättning, men den varsamt redigerade versionen som användes innan Bibel 2000 kom.)

Jag frågade en vän idag vad det innebär att söka Gud. Svaret jag fick var helt otroligt mitt i prick: Det är att ställa in sin antenn på Guds våglängd (igen).

Söka Gud kan man alltså göra oavsett om man någon gång har ”funnit” Gud eller inte. Och det behöver man också ständigt göra, fortsatte min vän, för om man inte gör det riskerar man att tappa kontakten.

Jag kan bara instämma.

Kunskapens träd – på gott och ont. Så stod det i vår tidigare svenska översättning av 1 Mos 2:9 i Bibeln.

Jag tänker ofta på de orden, när jag läser nyheterna.

Vi kan så mycket. Men förstår så lite.

Kunskap är verkligen både på gott och på ont.

Jag hade glömt hur det är att vara nykomling. Att vara ny, okänd och lite underlig, bara därför.

Annars har jag ganska många gånger flyttat till en ny plats, där jag inte känner någon och ingen känner mig. Men de senaste gångerna har flyttlasset gått till en större stad, där det är många som är nykomlingar. Nu senast var vi nästan flera utbölingar än infödda, där jag bodde.

Men nu bor jag på en mindre ort i Dalsland, där jag känner igen och är känd av ingen. Eller, ja, nästan i alla fall.

Och då tänker jag på en annan person som var både nykomling och utböling, och som aldrig blev någonting annat än nykomling och utböling.

Men egentligen var det inte han som var nykomlingen, utan vi, alla vi andra.

Samtidigt som han var mer ”en av oss” än vi kunde förstå.

”Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom.” (Joh 1:10-11)

För en tid sedan sjöng jag i en kör, som då och då sjöng tillsammans med Frälsningsarméns musikkår. Första gången jag var med på ett sådant gemensamt framträdande hände någonting intressant.

Vi hade sjungit några sånger, och det var dags för musikkåren att spela. Som du vet om du känner mig har jag en bakgrund i Frälsningsarmén. Jag kände igen melodin musikkåren spelade, men bara lite så där.

Rätt som det var började det liksom rycka i händerna på mig, som om de ville göra rörelser som passade till musiken. Och då mindes jag att jag spelade tamburin en period när jag växte upp. Det hade jag totalt glömt bort!

Men mina händer och armar hade inte glömt. När jag började tänka på hur det var att spela tamburin kunde nästan föreställa mig att jag spelade till musiken jag hörde. Jag mindes rörelsemönster, och hur det kändes att svänga tamburinen över mitt huvud, med de färgglada banden svängande hit och dit.

Kroppen minns många saker som vi inte minns medvetet. Tack vare det kan vi i viss utsträckning ”manipulera” våra känslor. Om vi står och hänger med axlar och huvud känner vi oss deppigare och ledsnare. Om vi rätar på ryggen och drar tillbaka axlarna känner vi oss gladare och tryggare. Pröva, så får du se!

Jag märker det särskilt när jag ska pratat med okända människor i telefon, som jag ofta gör i mitt jobb. Om jag försöker titta ner på telefonen medan jag pratar, då låter och känner jag mig mer osäker än om jag lyfter blicken och ser framåt.

Och när jag glömmer att vara tacksam för allt det goda jag har i mitt liv, då låter jag munnen och ögonen se glada ut, så minns jag det bättre.

Blev den här dagen inte som du hade velat att den skulle bli? Har du misslyckats med någonting idag? Har du glömt något som du borde ha kommit ihåg, tappar bort någonting som du borde ha hållit koll på, sagt något som du inte borde ha sagt?

Välkommen i klubben! Det händer mig nästan varje dag.

Men – och det här är viktigt – det är inte det vi har gjort som är det viktigaste, utan det vi har möjlighet att göra!

Nu, med en gång. Och i morgon.

I boken Klagovisorna (!), i Bibeln, står det så här:

”Herrens nåd tar inte slut,
hans barmhärtighet upphör aldrig.
Varje morgon är den ny –
stor är din trofasthet.” (Klag 3:23)