Guds närvaro

Jag frågade en vän hur han märker att Gud är med i hans dagliga liv, och trodde att han skulle svara ”för att jag känner det”, eller så. Men det gjorde han inte.

– Det vet jag bara, svarade han.
– Men hur vet du det, frågade jag.
– Jag litar på det som står i Bibeln, svarade han.
– Ja, men hur märker du det, själv, frågade jag, besvärlig som jag är.

Efter en stunds resonerade omkring skillnaden mellan att veta och att märka kom han fram till att han märker att Gud är med i hans dagliga liv när han förändras till det bättre.

Det svaret gjorde mig glad. Visst kan det vara bra att känna och uppleva att Gud är nära, och visst är det bra när man litar på och är trygg med Gud för att man har en inre övertygelse om att han finns och är nära. Men om Gud är nära, om jag (du) låter Gud vara nära i mitt (ditt) liv, då borde det rimligtvis märkas även på annat sätt än genom känslor.

Man blir som man umgås, heter det ju. Och om man umgås med Gud, som är full av goda egenskaper, då borde det på något vis smitta av sig, så att man blir en bättre människa. I alla fall lite.

Om man läser om Gud, och pratar med andra som umgås med Gud, då får man kanske en större förståelse, mer kunskap. Och det kan leda till att man vill bli mer lik Gud, och anstränger sig för att bli det. Men om Gud får vara i mig (dig), om jag (du) låter Gud påverka mig (dig) med sin närvaro, då borde jag (du) bli mer och mer lik Gud.

Kanske värt att testa?

Predikoskrivandets möda

Jag har ganska lätt för att skriva, även skriva predikningar. Det är jag så klart mycket tacksam för, när jag nu jobbar som präst, och behöver få till minst en predikan varannan söndag.

Jag är också mycket tacksam för en nära vän, som ofta får höra mig provpredika, och som ger mig värdefull respons på vad jag säger. Jag har stort förtroende för min väns omdöme, eftersom hen är klok. Hen är dessutom inte teologiskt utbildad, som jag, och kan därför tänkas reagera som ganska många av dem som till slut kommer att höra min färdiga predikan.

Men även om jag är tacksam blir jag ibland rejält irriterad på den respons jag får. Tänkt att min vän har mage att påstå att en predikan är tråkig, eller att det inte går att förstå vad jag vill förmedla med mina ord! Vilken fräckhet!

I slutänden är jag dock mer tacksam än irriterad. Bättre att få höra i förväg att jag inte når fram, än att få höra på omvägar att församlingsbor väljer att inte komma till kyrkan när jag ska predika, för att jag är tråkig och otydlig och inte har ett tydligt budskap.

Så jag släpper min irritation, och säger ”Tack!” till Gud, för denna min största både kritiker och uppmuntrare. 🙂

Om att förstå vad man ger sig in i

Kan man någonsin veta vad framtiden kommer att medföra? Går det att i förväg veta vad man ger sig in i, när man nappar på ett erbjudande, eller bestämmer sig för att göra någonting?

I morse läste jag i Andra Moseboken om Israels folk i öknen, efter uttåget ur Egypten. Det står att när de fick frågan om de ville hålla sig till Herren, som hade befriat dem ur fångenskapen, så ”svarade alla med en mun: ’Allt vad Herren har sagt vill vi göra’.”

Så här i efterskott är det ganska lätt att se att dessa människor, de visste inte vad de gav sig in i. Men när frågan kom tvekade de inte.

Jag tror att det är så för oss alla. I förväg är det i stort sett omöjligt att veta vad våra beslut och löften kan innebära på sikt. Ändå både tar vi beslut och lovar saker.

Och det tycker jag att vi ska fortsätta med. Om vi väntar med löften och beslutsfattande tills vi har fått 100% säkerhet om alla detaljer, då kommer vi att stå kvar på samma fläck resten av livet.

Som det (nästan) står i dikten: ”Hellre lyss till den sträng som brast, än att aldrig spänna bågen!” (OBS! Citatet, som är hämtat ur Verner von Heidenstams dikt Åkallan och löfte, bör helst INTE läsas i sitt sammanhang!)