Jag har ganska lätt för att skriva, även skriva predikningar. Det är jag så klart mycket tacksam för, när jag nu jobbar som präst, och behöver få till minst en predikan varannan söndag.
Jag är också mycket tacksam för en nära vän, som ofta får höra mig provpredika, och som ger mig värdefull respons på vad jag säger. Jag har stort förtroende för min väns omdöme, eftersom hen är klok. Hen är dessutom inte teologiskt utbildad, som jag, och kan därför tänkas reagera som ganska många av dem som till slut kommer att höra min färdiga predikan.
Men även om jag är tacksam blir jag ibland rejält irriterad på den respons jag får. Tänkt att min vän har mage att påstå att en predikan är tråkig, eller att det inte går att förstå vad jag vill förmedla med mina ord! Vilken fräckhet!
I slutänden är jag dock mer tacksam än irriterad. Bättre att få höra i förväg att jag inte når fram, än att få höra på omvägar att församlingsbor väljer att inte komma till kyrkan när jag ska predika, för att jag är tråkig och otydlig och inte har ett tydligt budskap.
Så jag släpper min irritation, och säger ”Tack!” till Gud, för denna min största både kritiker och uppmuntrare. 🙂