Bussförare är också människor

På bussen idag tänkte jag, inte för första gången, att en del bussförare kör som om varje rödljus, varje vägkorsning, varje övergångsställe och varje farthinder kommer som en total överraskning. Ändå har nog de flesta av dem kört samma sträcka ganska många gånger förut.

Då tänkte jag också, faktiskt för första gången, att det kanske är så jag (och du?) lever mitt (ditt?) liv. Som om allt som händer, det som vi rimligtvis borde ha varit förberedda på, kommer som en total överraskning. När den första snön kommer. Att det är kallt på vintern. Att man är trött på morgonen när man har gått och lagt sig för sent. Att man måste diska när man har ätit. Att man behöver borsta tänderna varje dag. Att man luktar illa om man inte duschar emellanåt. Att man kan bli sjuk. Att människor (även jag och du) blir äldre och till och med dör.

Och då tänkte jag att bussförare också är människor.

Gud kan inte räkna (del 1)

En förälder älskar, i alla fall teoretiskt, alla sina barn lika mycket. I praktiken kan det nog vara så att något av barnen har en särskild plats i föräldrahjärtat, och om något av barnen krossar sin förälders hjärta tillräckligt många gånger kan föräldrakärleken faktiskt ta slut, eller i alla fall nästan ta slut.

Man brukar säga att Gud älskar alla människor lika mycket. Är det verkligen möjligt?

Vi kan inte låta bli att jämföra Gud med oss, och förutsätta att Gud på något sätt fungerar som vi fungerar. Och då kan tanken att Gud älskar alla lika mycket kännas obegriplig.

När jag var yngre, och tänkte på Guds kärlek, och hörde att Gud älskar alla precis lika mycket, då drog jag slutledningen att Guds kärlek inte kan vara särskilt mycket värd. Om han älskar alla lika mycket kan det inte bli mycket kärlek till var och en, tänkte jag.

Men då hade jag inte klart för mig att Gud inte är som vi, och särskilt inte som en mänsklig förälder. Gud är inte begränsad i tid och rum, och kan därför vara 100 % närvarande i en en människas liv och samtidigt vara 100 % närvarande i någon annan människas liv. Ja, faktiskt kan Gud vara 100 % närvarande i alla människors liv, samtidigt.

Guds matematik är verkligen annorlunda.

Fortsättning följer.

Meningen med livet? (del 2)

I musikalen Kristina från Duvemåla sjunger Kristina till Gud:

”… du måste finnas, du måste, jag lever mitt liv genom dig.
… jag vore ingenting. Om du inte fanns.”

Jag tror att jag förstår tanken, men för mig funkar inte det – att Gud finns om jag behöver honom, men (underförstått) om jag inte behöver honom finns han inte.

Jag tror på Gud för att jag är övertygad om att han finns. Jag behöver honom för att han finns.

Visserligen tror jag att om Gud inte fanns skulle livet inte vara meningsfull. Men det är inte livet som gör Gud meningsfull, utan Gud som gör livet meningsfullt.

Fortsättning följer.

Ingen likriktning här, inte! (del 1)

Du måste inte hålla med om det jag skriver. Det är till och med bra om du inte gör det. Då kan vi lära oss av varandra, i alla fall om du hör av dig.

För man måste inte tycka lika. Särskilt inte i kyrkan. Det är ju bra om man har en gemensam grund att stå på, men ingen ska bestämma vad någon annan ska tro, eller säga att någon annan har fel, när det gäller tron. Gud vet vad vi innerst inne tror, och det räcker.

Som vanligt, när det gäller min blogg, behöver jag tugga lite till på det här.

Fortsättning följer.