Eva, präst i Dalsland

Just nu regnar det, här där jag är. Det inte bara regnar, det ösregnar. Och åskar.

Jag kommer återigen att tänka på berättelsen om Noa och översvämningen, den som enligt Bibeln omfattade hela jorden (1 Mos 6:5-9:19). Ibland känns det som om regnet aldrig kommer att sluta. Man hör ju också om att världshavens nivåer håller på att stiga. Kanske kommer inte bara Maldiverna och de andra örikena, utan vi allihop att drunkna?

Nej, så blir det förstås inte. Men ändå känns det trösterikt att läsa vad Gud sa till Noa efter floden:

”Jag upprättar nu ett förbund med er och era efterkommande och med alla levande varelser som finns hos er, fåglar, boskap och alla vilda djur, alla som gick ut ur arken. Jag skall upprätthålla mitt förbund med er: aldrig mer skall det hända att alla varelser utplånas av flodens vatten, aldrig mer skall en flod ödelägga jorden.”
(1 Mos 9:9-11)

Man behöver bara följa med i nyheterna för att inse att vi helt säkert skulle gå under, på det ena eller det andra sättet, om vi människor vore utlämnade åt oss själva. Men som väl är, är vi inte det.

I en känd och mycket läst bok står följande:

”… det myckna bokskrivandet tar aldrig slut,
och flitiga studier gör kroppen trött.”

Orden skrevs för flera tusen år sedan. Vem kunde tro det?

(Boken är Bibeln, citatet kan läsas i Predikaren 12:12)

Här kommer ett TV-tips: Affären Ramel

Jag är en stor beundrare av Povel Ramel. Hans ekvilibristiska lek med ord, och hans fenomenala musikhantering har gjort djupa och glädjefyllda spår i mitt sinne. Jag brukar själv leka med ord, men till Povels nivå har jag långt. Mycket långt.

I alla fall, när det här skrivs har sju av åtta avsnitt visats. Hela programserien kan ses på SVT Play 35 dagar till.

Här kan du titta på serien: Affären Ramel

I det som kallas Bergspredikan, i Bibeln, står det att Jesus säger så här:

”Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser.” (Matt 6:14-15)

Betyder det att man måste förlåta allting? Är man förlorad om man inte kan förlåta? Och vad innebär det att förlåta?

Så här tänker jag.

För att må bra behöver man bli färdig med det som har varit och som inte var bra i ens liv. Att släpa omkring på gamla sår gör ont, och tar energi. Om man kan förlåta blir livet lättare.

Men, och det här tycker jag är viktigt, att förlåta betyder inte att ”släta över”, eller att säga att det ”inte var så farligt”, det som hände. Att förlåta innebär att man gör ett aktivt val. Det som hände mig var fel. Det borde inte ha fått hända. Man jag väljer att släppa det, och gå vidare.

Men förlåtelse är mer komplicerat än så, eftersom det oftast finns en relation till någon eller några andra människor med i bilden. Hur ska man hantera det?

Fortsättning följer.

En av mina favoritpsalmer är nummer 45 (i 1986 års svenska psalmbok), ”Jesus för världen givit sitt liv”.

Läs mer på den här sidan: Jesus för världen givit sitt liv. Där finns både text och melodi nedskriven och inspelad.

Jag gillar psalmen för att vi sjöng den när jag var liten, och för att den sammanfattar evangeliet så bra. Men frasen ”offrande mig” behöver nog en liten utläggning (som kanske kommer vid ett senare tillfälle).

Har du någon favoritpsalm? Kanske ur en annan psalmbok?