Hellre bortkommen och omkörd …

… än omkommen och bortkörd.

Jag förundras ständigt över att så många bilister kör om mig. Inte bara när jag kör långsamt, utan även när jag håller ”rätt” hastighet.

Allra mest förundras jag över att jag många gånger blir omkörd när jag precis kommer fram till en plats där den tillåtna hastigheten ökar. Alltså just när jag har passerat en skylt med en högre siffra på.

Jag kan förstå att jag blir omkörd när jag inte håller tempot. Men det verkar så osmart att köra om någon som håller på att öka farten. Det tar längre tid att köra om just då, och en måste accelerera ännu mer än vid en vanlig omkörning.

Vad är logiken i det, liksom? Tar tålamodet slut, just precis där?

Och då tänker jag, att det kanske är så jag också gör, ibland.

Nej, jag gör inga sådana omkörningar, det kan jag lova dig. Men jag kanske gör ungefär likadant i andra sammanhang.

Till exempel när Gud leder mig i en viss riktning, ger mig små hintar, på olika sätt visar att det kan vara bra om jag rör mig åt ett speciellt håll, men det tar lite tid innan jag märker att någonting händer.

Om jag inte lyssnar, inte väntar in den rätta tiden, då kanske jag sätter igång med en omkörning just när den rätta tiden äntligen är inne. Och missar min avfart. Bildligt talat.

För jag kan bli rätt så otålig när jag måste vänta på någonting, särskilt när jag inte vet hur länge jag ska behöva vänta.

Men jag behöver inte vara otålig när jag väntar på Guds tid. För medan jag väntar pågår själva livet, precis där jag befinner mig, just här och nu.

Visst leder Gud mig, och dig, mot ett mål. Men vägen dit är inte oviktig, eller ointressant.

För vägen är ofta en del av målet, i Guds rike.

.
Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg? Här är en länk till ett av dem:
Varför just jag?

Till dig som smygtvivlar

Går du
som jag
omkring och tror
på utsidan
fastän du inte vet?

Går du
som jag
omkring och snackar
och agerar
som om du trodde?

Jag vill så gärna tro,
vill ha kvar
alla kontakter
och gemenskaper,
men samvetet skriker
när jag bara hycklar.

Är det sant
att Jesus lever?
Jag vet inte,
vill inte veta.
Det skulle bli så tomt…

Helst vill jag inte tänka.
Varför bekymra sig
och bädda för oro
och konflikter
som kan undvikas?

(Eva, 19 år)

Hur kan man be hela tiden?

För några dagar sedan skrev jag om ett ställe i Bibeln där det står att vi alltid ska vara glada. Alldeles intill står det att vi ska be hela tiden. Det står också att vi ska tacka Gud hela tiden.

Hur ska man kunna be hela tiden, och tacka Gud hela tiden? Då kan man väl inte göra någonting annat än att be och tacka Gud?

Det beror på hur man definierar ”be” och ”tacka”. Om man uttryckligen ska formulera nya böner och tacka Gud för konkreta saker hela tiden, då är det svårt att göra det samtidigt som man lever sitt liv.

Det finns klosterordnar som är inriktade på just bön. Där ser man som sin huvudsakliga uppgift att be. Men vi är inte alla kallade till att gå i kloster. Inte ens de flesta av oss.

Man skulle kunna se det som att bön är en inställning, och att man inte nödvändigtvis behöver formulera sin bön i konkreta ord. Då kan man liksom hålla fönstret till Gud öppet, medan man gör allt det där andra man behöver göra.

Att göra det är inte heller enkelt. Man behöver träna på det, och det fungerar kanske inte hela tiden. Men det är nog lite det som är grejen – att man ska träna sig på att alltid ha Gud i sitt hjärta och i sina tankar.

Jag och min man har ibland prövat att be Jesusbönen tillsammans varje hel timme på söndagarna. När vi har hållit på med det en tid har det blivit en vana som känns bra. Bönens ord påminner oss då varje timme om vem vi tror på, och varför.

Kanske du också vill pröva att be Jesusbönen?

.

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem:

”… men Gud har vänt det till något gott.”