Eva, präst i Dalsland

För några söndagar sedan handlade evangelietexten om de två systrarna Marta och Maria. Maria satte sig till rätta för att lyssna på Jesus medan Marta fixade allt det praktiska.

Marta blev sur på sin syster, för att hon inte hjälpte till med det som behövde göras. Hon gick till Jesus och ville att han skulle prata med Maria om det. Men Jesus sa att Maria hade valt ”det som är bäst” och att ingen skulle ta det ifrån henne.

Här kan man fundera på många olika saker. Till exempel att det var Marta, inte hennes syster, som hade bjudit in Jesus till sitt hem, och att det därför rent logiskt var hon själv som hade ansvaret för det praktiska. Eller att Maria prioriterade Jesus i stället sin syster. Och vad menade Jesus med ”det som är bäst”?

Man kan också fundera på vad det var Marta gjorde, rent konkret.

Hon gick till Jesus och pratade med honom om sin syster. ”Hon där borta gör inte det hon borde göra!”. Det kallas skvaller, i min värld.

Hon gick till Jesus och ville att han skulle bestämma över hennes syster. ”Säg till henne att hon borde göra si eller så!” Manipulation, kallar jag det.

Hon gick till Jesus och frågade honom om han inte ”brydde sig om” att hennes syster inte hjälpte henne. Hon ville göra Jesus ansvarig för det problem hon hade med sin syster.

Hon gick till Jesus och pratade om sin syster – i stället för att gå till sin syster och prata med henne själv. Och här tror jag att vi har själva kärnan i texten.

Pratar jag (du) med Gud i stället för att reda ut mina (dina) problem med andra männniskor? Eller vänder vi oss till Gud för att få hjälp och stöd att ta itu med våra egna problem och samarbetssvårigheter?

.

---

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg? Här är en länk till ett av dem:

Jag läser just nu en hel del i Gamla Testamentet i Bibeln. Det är tröttsam läsning. Gudsfolket får uppleva de mest fantastiska saker. Tecken och under, direktkontakt med Gud, som hjälper dem mot deras fiender. Men tror du att de uppskattar det? Nej, de glömmer väldigt fort vad de har fått vara med om, och vänder sig till ”avgudar” och tillber ”avgudabilder” i stället för Herren Gud. Den enda Gud som finns.

Jag suckar rätt ofta över detta. Hur kunde de vara så… korkade?

Men kanske vi inte ska läsa allting så bokstavligt?

Vi har fått Bibeln som vägledning, för att vi ska kunna förstå vem och hurdan Gud är. Men det som står i Bibeln beskriver hur helt vanliga människor lever och beter sig. Skulle jag ha varit annorlunda, tänkt och gjort och reagerat annorlunda? Skulle du?

Nej, jag tror att vi, både du och jag, skulle vara precis lika… korkade som Bibelns gudsfolk. Även om vi skulle få uppleva samma saker som de upplevde.

Varför? För att vi är människor. Vanliga människor, med vanliga människors förmåga att göra rätt och att göra fel. Tyvärr oftast fel.

Men Gud gjorde oss med den förmågan. Gud ville inte ha perfekta ofelbara människor som aldrig behövde se tillbaka och ångra sig. Gud ville inte heller ha människor som gjorde rätt av det enda skälet att de inte visste någonting annat, och därför inte hade något alternativ.

Gud ville ha människor som kunde tänka och fundera, som kunde göra mer eller mindre genomtänkta val i svåra situationer. Människor som visste vad de ville, och som gjorde sina val utifrån den kunskap de hade.

Du och jag vet inte särskilt mycket, även efter en hel livstids ’trial and error’. Visst lär vi oss mycket medan vi lever, men det är först när vi, allihop, samlar ihop all vår kunskap och alla våra erfarenheter som vi verkligen kan veta vad som är vad.

Den enskilda människan – du och jag – är oändligt värdefull för Gud. Ingen av oss är onödig eller överflödig. Men vi behöver varandra. Mänskligheten blir inte hel om någon enda av oss saknas.

Vi lär oss av våra egna misstag, förstås. Men vi kan också lära oss av varandras misstag. Och av de misstag som beskrivs i Bibelns berättelser.

Så, tillbaka till Gamla Testamentet, och till avgudar och avgudabilder. Vad kan vi lära av det?

Ja, vilka är dina avgudar? Vad uppfyller dig mer än det borde göra? Vad tar mer av din tid än det borde göra? Vad värderar du högre än du borde göra?

Det är de sakerna som är dina, och mina avgudar.

.

---

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem:

”Men nu är jag alltid hos dig,
du håller mig vid handen.
Du leder mig efter din vilja,
du för mig på härlighetens väg.
Äger jag dig i himlen
önskar jag ingenting på jorden.
Min kropp och mitt mod må svika,
men jag har Gud,
han är min klippa för evigt.”
(Ps 73:23-26)

Är det så – för mig? för dig? – att när vi vet att vi har Gud, då önskar vi ingenting annat på jorden?

Nja, riktigt så enkelt är det nog inte. Inte för mig i alla fall. Visst är jag glad åt att veta att Gud finns där för mig. Men jag vill nog ändå gärna ha en del annat också, för att kunna leva ett bra liv. Mitt hem och min familj, om inte annat.

Men, som så mycket annat i Bibeln, och kanske framför allt i Psaltaren, så handlar det om liknelser och bilder.

Bilden jag ser framför mig här, i Psaltarpsalmen, är att allt jag gör, och allt jag har, allt det finns i Guds hand.

Jag står, sitter, ligger i Guds hand varje sekund av varje dag, och varje sekund av varje natt. Hela mitt liv befinner jag mig inuti Guds stora och trygga hand. Jag behöver ingenting annat att stå på, det räcker som grund för hela mitt liv.

Du står också i Guds hand. Det gör varje människa, över hela jorden och genom alla tider. Ja, faktiskt hela skapelsen. Gud håller oss alla i sin hand, inte för att vi är så goda och bra att vi förtjänar det, utan för Gud är så god och så bra att han ger oss det ändå.

Det är den kunskapen, den vissheten, den upplevelsen, som gör att jag kan vara nöjd med det jag har, också när det jag har inte är så mycket som jag ibland skulle önska. Tron på Gud ger mig kraft att leva, kraft att dela med mig, kraft att ibland ge av det som jag hellre ville behålla för mig själv.

Men det är inte alltid jag kommer ihåg att jag är i Guds hand. Och det är inte alltid jag delar med mig av det jag har. Då får jag vända mig till Gud, och börja om igen.

Jag tror att det kan vara likadant för dig som för mig. Du kanske också ibland glömmer vad du har. Du kanske också ibland glömmer att dela med dig. Och då får du, precis som jag, vända dig till Gud, och börja om igen.

.

---

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem:

Det finns solregn
– som är som ett skratt –
(sunrain is a laughter!)
så finns det lätta regn
– som är som glädjetårar –
och bekymrade regnskurar.

Det finns också
upprörda regnväder,
ilskna åskväder,
straffhagelstormar.

Men oftast är dropparna
som faller från skyarna
tåreflöden
från Dig
som dog för vår skull.

Du gråter blod
och jag förstår Dig.

(Eva, 18 år)

.

---

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem:

”Liksom Herren har förlåtit er skall också ni förlåta.” (Kol 3:13)

OK. Men hur förlåter Gud, egentligen?

Förlåtelsen är gratis, total och omedelbar – men inte kravlös. Inte egentligen. För att jag ska kunna bli förlåten krävs, som jag ser det, fyra komponenter:

1. Jag behöver förstå att jag har gjort (eller tänkt, eller sagt) någonting som var fel, och som jag därför behöver bli förlåten för.

2. Jag behöver bekänna, alltså erkänna att jag har gjort fel och att jag behöver förlåtelse.

3. Jag behöver be om förlåtelse, alltså ge uttryck för att jag vill bli förlåten.

4. Jag behöver ta ansvar för mina handlingar, och vara villig att ändra på det som är fel i mitt liv.
Omvändelse, kallas det. Att vända sig bort från det som är fel, och vända sig till det som är rätt, det som är gott, det som är bra.

Utan de här fyra komponenterna är förlåtelsen ingenting värd. Jag kan inte ta till mig förlåtelsen om jag inte förstår att jag har gjort fel, erkänner att jag har gjort fel, begär att få bli förlåten, och tar ansvar.

Förlåtelse är inte samma sak som att få höra: ”Glöm det! Ingen fara! Det gjorde ingenting!”

För att vi ska kunna förlåta på samma sätt som Gud förlåter behöver vi inte bara förlåta. Vi behöver också glömma. Inte lyfta fram det som vi redan har förlåtit, och kräva att den som vi har förlåtit ska ångra samma handling en gång till. För så gör inte Gud. Det jag har förstått, erkänt, bett Gud om förlåtelse för och tagit ansvar för, det är borta. Helt och hållet, och för alltid. (Ur Guds minne, alltså.)

Gör jag om samma sak en gång till, däremot, då behöver jag börja om från början, och förstå, erkänna, be om förlåtelse, och ta ansvar.

Problemet är bara att vi inte är Gud. Ingen av oss klarar att förlåta på samma sätt som Gud förlåter. Framför allt klarar vi inte att glömma på samma sätt som Gud glömmer.

Så vad menar då Kolosserbrevets författare med att vi ska förlåta ”liksom Herren har förlåtit”?

Jag har undersökt Kol 3:13 lite närmare, och ser att det grekiska ord som betyder ”liksom” också skulle kunna betyda ”eftersom”. Min tanke om det är att vi behöver komma ihåg att vi faktiskt själva har behövt förlåtelse. Att vi själva då och då, kanske till och med rätt ofta, gör fel och behöver förstå, erkänna, be om förlåtelse och ta ansvar. Och att vi därför behöver inse att det som någon har gjort mot oss (eller någonting annat som också vore fel), det kunde lika gärna vi ha gjort mot dem.

Ingen av oss klarar att förlåta och glömma lika fullständigt som Gud gör. Men var och en av oss kan göra sig villig att försöka behandla andra så som Gud behandlar oss.

Och det är väl både logiskt och rättvist.