Sänd mig! eller Munnen säger vad hjärtat är fullt av

Jag pratade med en vän om det här med att berätta för andra om sin tro på Jesus. I en andaktsbok läste vi att lärjungarna måste ha känt sig osäkra när Jesus sände ut dem runt om i landet för att vittna (se till exempel Matt kapitel 10, Mark 6:7-13, Luk 10:1). Vad skulle de säga, som inte ännu visste så mycket?

Jag sa då att jag inte alls trodde att lärjungarna var osäkra. De sa säkert mest: ”Vi har funnit Messias!” (Joh 1:41) och sedan ”Följ med och se!” (Joh 1:46). Min vän fortsatte: ”Munnen säger vad hjärtat är fullt av.” (Matt 12:34)

För min vän var detta mer än ett bibelcitat. Tidigare hade hen en övertagen tro, föräldrarnas tro. Numera har hen hittat sin egen tro, sin egen relation med Jesus. Förut när hen berättade om Jesus var det mer av förnuftets och den inlärda kunskapernas vittnesbörd. Nu, när hen berättar om sin tro, kommer orden från hjärtat.

Sommarjobbet avslutat

Nu är jag hemma igen, efter nio veckor som tjänstebiträde i två olika pastorat under sommaren. Jag har hunnit med rätt mycket på den tiden, tycker jag:

7 gudstjänster
5 friluftsgudtsjänster
4 musikgudstjänster
3 helgsmålsböner
9 andakter på äldreboenden
3 veckomässor (där jag givetvis bara assisterade)
2 personalandakter
12 dagars expeditionstjänst

8 predikningar (tre av dem två gånger)
3 beredelseord
13 betraktelser (tre av dem två gånger och en av dem tre gånger)

När jag började var jag inställd på att skriva en predikan för varje gudstjänst och en betraktelse för varje andakt, men det förstod jag tämligen omgående att jag inte skulle hinna med. Så jag gjorde som övriga präster i de båda pastorat jag tjänstgjorde i, och kopierade både predikningar och betraktelser när de skulle hållas i liknande sammanhang under samma vecka. (Jag är inte nöjd med det, och hoppas att jag åtminstone ibland ska få möjlighet att skriva en predikan/andakt för varje tillfälle.)

Jag har haft rätt så fullt upp, trots att jag inte har medverkat, eller ens varit närvarande, vid några förrättningar. Det är bra att jag har fått pröva på att jobba ”på riktigt”, självständigt och under tidspress. Nu vet jag (nästan) hur det är att jobba som präst. 🙂