Eva, präst i Dalsland

På minisemester i Norge bor vi i ett litet rum i ett hus en bit utanför stadens centrum. Mycket bra pris, helt OK standard, mycket lugnt och tyst område. Då känner jag mig missnöjd med att kylskåpet låter så mycket. Snacka om I-landsproblem!

Ännu ett terrordåd. Ännu en dag av sorg och avsky. Ännu en dag då vi kanske tänker ”vi” (som aldrig skulle…) och ”de” (som gör såna hemska saker).

Men eftersom vi människor har gemensamt ansvar för vår värld, och för varandra, har vi på sätt och vis del i ansvaret för det som har hänt. Vår egen synd (dvs allt som hindrar oss från att ha gemenskap med Gud och med varandra) gör det möjligt för andra att synda (dvs stå utanför gemenskapen med Gud och med andra människor). Som vi säger i en av de olika bekännelseböner vi använder i kyrkan: ”Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår, och har del i världens bortvändhet från Gud”.

På motsvarande sätt bidrar den som har släppt in Gud i sitt liv och i sitt hjärta till att göra världen bättre, genom att ha med sig Gud (i hjärtat) vart man än går. Det ena utesluter inte det andra.

Låt oss göra allt vi kan för att göra världen till en bättre plats att leva på! Låt oss göra allt vi kan för att ge Gud större utrymme i världen!

Jag håller på att ta körkort (och det är en lång historia, som jag inte ska gå in på just nu). Idag övade jag på att backa och parkera. Hur jag än gjorde hamnade jag snett, och jag kände mig mer och mer kass, eftersom jag inte kunde begripa vad jag gjorde fel.

Till slut påpekade min handledare att det var parkeringsplatsen som var sned, inte min backning.

Jag orienterade mig efter den del av parkeringen jag såg framför bilen. Men den del av parkeringen jag backade mot hade en annan vinkel.

Plötsligt kände jag mig inte kass längre. Jag hamnade ju faktiskt rakt och fint när jag bakåtparkerade – bara inte enligt den sida av parkeringsplatsen jag stannade vid!

Allting är relativt. Om någonting är ”bra” eller ”dåligt” kanske bara beror på vilket håll man ser det från, vad man jämför det med.

Vad jämför du dig själv med?

När jag skriver mina predikningar vet jag ofta ungefär vad jag vill säga. Efter en stunds skrivande upptäcker jag att det är på väg att bli ett bibelstudium, snarare än en predikan. Alltså, jag citerar flera olika bibeltexter, inte bara den aktuella söndagens texter, och berättar om dem. Till slut brukar jag köra fast, för att jag inte lyckas komma vidare till en vettig slutledning.

Då inser jag, lite väl sent, att jag behöver be Gud om hjälp med predikoskrivandet, och gör det.

Sedan brukar det ofta bli så att jag får börja om från början, och att det då blir en mycket ”enklare” predikan än jag egentligen själv skulle önska.

Som präst är det nog lätt hänt att man känner sitt ansvar att undervisa. Och förr i världen var det också nödvändigt. Det var inte alla som kunde läsa eller som hade tillgång till Bibeln och annat material för teologiska studier. Nu för tiden kan i stort sett alla läsa. Och i stort sett alla har möjlighet att läsa teologiskt inriktade böcker, för att inte tala om hur mycket det finns att läsa på internet. Så min uppgift som präst kanske inte i första hand är att undervisa, eller att reda ut invecklade teologiska frågeställningar.

Kanske prästens uppgift nu för tiden i stället är att förenkla, utifrån de teologiska kunskaper man själv har och fortsätter att skaffa sig, och att på ett enkelt och begripligt sätt visa vem Gud är, att visa att det inte krävs en massa teologisk kunskap för att lära känna Gud?

Igår höll jag två friluftsgudstjänster på egen hand. Alltså, som enda tjänstgörande präst. Jag hade naturligtvis andra medarbetare – en musiker, en vaktmästare och en kyrkvärd för varje kyrka. Utan er hade det inte blivit några gudstjänster!

Nej, jag är inte färdig präst än. Men igår kände jag mig nästan som en riktig präst. Och på bilden min make tog ser jag faktiskt också nästan ut som en riktig präst. 🙂