Eva, präst i Dalsland

I Filipperbrevet står det att Guds frid ”är mer värd än allt vi tänker” (Fil 4:7). I den gamla svenska översättningen heter det i stället att Guds frid ”övergår allt förstånd” (Fil 4:7, 1917). Jag tycker personligen att den gamla översättningen stämmer bättre med originalet.

Guds frid ska, enligt den här bibeltexten, ge vårt hjärta och våra tankar skydd – om vi låter Gud får veta alla våra önskningar. Det kan låta enkelt, men att vara verkligt öppen inför Gud är inte så lätt som man skulle kunna tro. Pröva!

Här kan du lyssna på bibelversen, om du vill: Rejoice in the Lord alway i en tonsättning av Henry Purcell framförd av elever på musiklinjen vid Skara Stifts Folkhögskola hösten 1993.

Vad tänker du på när du hör att någon är svartsjuk? För min del ser jag framför mig en person med rynkad panna och ilsken blick, som tror sin älskade om att ha begärelse till andra, och som på alla sätt vill hindra detta och hålla kvar den älskade. Svartsjuka är inte förknippat med någonting positivt, i min tanke. Man kan vara svartsjuk utan att ha någon rätt att vara det, och utan att det finns någon saklig grund för svartsjukan.

På flera ställen i Bibeln står det att Gud är svartsjuk.
(Läs här, om du vill: 2 Mos 20:5, 2 Mos 34:14, 5 Mos 4:24, 5 Mos 5:9, 5 Mos 6:15, Jos 24:19, Ps 78:58, Hes 5:13.)

När jag läser det får jag min bild i huvudet, av den ilskna och nästan hotfulla person som jag förknippar med svartsjuka. En sådan Gud gillar jag inte särskilt mycket.

Men om jag tänker mig att svartsjuka är en juridisk inställning, inte i första hand en känsla, då blir bilden en annan. ”Vi har ett avtal, du och jag. Håll fast vi det avtalet! Det gör jag.”

Det är i Gamla testamentet det står att Gud är ”svartsjuk”. Gamla testamentet handlar om Israels folk, som Gud valde ut bland alla andra för att de skulle vara Guds speciella folk. De fick frågan om de ville tillhöra Herren Gud, och bara Herren Gud. De svarade ja. Inte bara en gång, utan gång på gång svarade de ja på frågan.
(Läs om det här, om du vill: 2 Mos 19:3-8, 2 Mos 24:7, 5 Mos 5:27, Jos 24:16-24)

Kanske är det därför så, att när det står att Gud är ”svartsjuk” betyder det i princip att Gud påminner dem om det avtal de har slutit? Jag tror inte att det är samma sak som att vara ilsken och hotfull (även om det ena nog kan leda till det andra).

Den bilden stämmer inte helt med de texter jag hänvisar till. Där står det att Gud är både arg och hotfull. Men jag tror ändå att det handlar om ett juridiskt avtal, inte om en känsla.

Det här får jag visst grunna mer på.

Filmen om Florence Foster Jenkins väcker många tankar. Vem var hon? Hur uppfattade hon sig själv? I filmen framställs hon som totalt okunnig om allmänhetens uppfattning om hennes sångförmåga. Hur känns det att leva sitt liv i en illusion, och sedan plötsligt bli medveten om att drömmen inte var sann?

Det skrivs om henne att hon ”blivit känd för sin totala avsaknad av musikalitet och sångförmåga”. En av hennes kritiker skriver att hon ”couldn’t carry a tune in a bucket” och fortsätter: ”Utterly tone-deaf, she wandered all over the scale, occasionally singing the right note by sheer accident.”

När jag lyssnar på inspelningar av Florence Foster Jenkins kan jag inte hålla med hennes kritiker. Jo, hon var helt klart inte någon skönsångare. Men hon var inte tondöv, och hon sjunger bra mycket bättre än jag tror att jag själv (kanske du också?) skulle kunna göra. Här kan du lyssna på henne när hon sjunger Nattens drottnings aria (Mozart), Skrattkupletten (Strauss), Like a bird (Moon). Pröva själv! De flesta av oss når inte upp till hennes standard, hur bristfällig den än må vara.

Till eftertanke – hur snabb är jag (du) att döma någon som jag (du) tycker inte håller måttet eller är tillräckligt ”duktig”? Skulle jag (du) kunna göra det bättre själv?

Två saker ber jag dig om,
neka mig dem aldrig till min död:
håll falskhet och lögn ifrån mig,
och gör mig varken fattig eller rik.
Ge mig bara mitt beskärda bröd,
gör mig varken så mätt att jag förnekar dig
och säger: ”Vem är Herren?”
eller så utblottad att jag stjäl
och kränker min Guds namn.

Så står det i Ordspråksboken i Bibeln (Ords 30:7-9).

Om ungefär ett och ett halvt år kommer jag att vara färdig präst. Jag vet redan att jag med största sannolikhet kommer att få jobb direkt efter utbildningen. Då kommer jag alltså att ha en stadig inkomst, efter att i rätt många år ha pluggat utan egen inkomst och varit försörjd av min make. Det har känts tungt att inte kunna bidra till hushållets ekonomi. Det har också emellanåt känts tungt att vi inte har haft så mycket pengar att röra oss med som vi tycker att vi kanske kunde ha behövt. Men hur blir det när vi båda två har arbete och lön varje månad? Vad händer med oss när vi inte längre behöver vända på slantarna? Hur kommer vi att klara av att leva i det relativa överflöd som vi då kommer att ha?

Gud, jag ber dig: gör mig varken fattig eller rik!

… och se, jag lever i evigheters evigheter, säger människosonen (Jesus) i Uppenbarelseboken (Upp 1:18). De orden är så mäktiga, jag kan inte läsa den versen utan att känna hur häftigt det är att Jesus dog men sedan blev levande igen.

Inte nog med att han blev levande igen, han säger också att han har nycklarna till döden och dödsriket. Man hör ibland om människor som har blivit dödförklarade och sedan kommit tillbaka till livet. Men de har inte därigenom fått makt över döden. Det är det bara Jesus som har.