I berättelsen om Jesus och den rike mannen säger Jesus åt honom att sälja allt han äger och ge åt de fattiga. Mannen gick bedrövad därifrån, och vi får inte veta om han följde Jesus uppmaning. (Luk 18:18-27)
Här finns anledning att fundera över skillnaden mellan det allmänna och det specifika. Ska vi ta till oss uppmaningen, vi också, eftersom den gäller lika mycket för alla? Eller gällde den bara för just den specifika mannen, i just den specifika situationen?
Hur tänker du?
En kristen ska vara snäll och god, alltid på gott humör och vänlig mot alla i alla sammanhang. Eller hur?
Får man då som kristen säga ifrån? Bli arg och upprörd? Låta bli att göra det någon annan vill att man ska göra?
Läs om en arg och upprörd Jesus som säger ifrån på skarpen, i Mark 11:15 (och Matt 21:12 och Joh 2:14-16). Läs också om att Jesus inte alltid gjorde som andra ville, i Mark 10:35-40 (och Matt 20:20-23).
Jesus var ingen mes. Det behöver inte vi heller vara.
Allting förändras. Vi kanske inte märker det medan det händer, men efter en tid, när vi tittar tillbaka, då ser vi det. Träd (och blommor, och gräs, och ogräs) växer hela tiden. Vatten rör sig för det mest, särskilt när det är en flod, fors, bäck eller rännil. Människor och djur blir äldre, ibland även större. Samhället förändras, och världen också.
Vid en tidpunkt i vårt gemensamma liv kom jag och min man överens om att vi ville leva ”i ständig förändring”. Inte på det viset att vi ständigt skulle sträva efter förändring, utan genom att ständigt vara beredda på förändring. Det kändes bra. Vi ville inte fastna i ett mönster, särskilt inte om mönstret inte var bra för oss. (Så småningom fick vi lite mer förändring i våra liv än vi hade önskat, men det är en annan historia.)
Det kan vara svårt att acceptera att allting förändras. När man hittar en vän vill man helst att den vännen finns kvar, för alltid. När man hittar en bostad som man trivs i vill man kunna bo kvar, för alltid. När man har ett hem och en familj och vänner, och bor i ett land där man trivs och känner sig hemma, då vill man att det ska förbli på det viset, för alltid. Men så blir det inte. Förr eller senare förändras någonting, eller mycket, och man blir tvungen att anpassa sig, och låta sig själv förändras.
Det är bara Gud som inte förändras (se till exempel Jak 1:17 och Hebr 13:8). Gud är alltid likadan, och kan därför vara den fasta punkt i tillvaron som gör att vi orkar bära vetskapen om att allting annat ständigt förändras.
Jag frågade en vän hur han märker att Gud är med i hans dagliga liv, och trodde att han skulle svara ”för att jag känner det”, eller så. Men det gjorde han inte.
– Det vet jag bara, svarade han.
– Men hur vet du det, frågade jag.
– Jag litar på det som står i Bibeln, svarade han.
– Ja, men hur märker du det, själv, frågade jag, besvärlig som jag är.
Efter en stunds resonerade omkring skillnaden mellan att veta och att märka kom han fram till att han märker att Gud är med i hans dagliga liv när han förändras till det bättre.
Det svaret gjorde mig glad. Visst kan det vara bra att känna och uppleva att Gud är nära, och visst är det bra när man litar på och är trygg med Gud för att man har en inre övertygelse om att han finns och är nära. Men om Gud är nära, om jag (du) låter Gud vara nära i mitt (ditt) liv, då borde det rimligtvis märkas även på annat sätt än genom känslor.
Man blir som man umgås, heter det ju. Och om man umgås med Gud, som är full av goda egenskaper, då borde det på något vis smitta av sig, så att man blir en bättre människa. I alla fall lite.
Om man läser om Gud, och pratar med andra som umgås med Gud, då får man kanske en större förståelse, mer kunskap. Och det kan leda till att man vill bli mer lik Gud, och anstränger sig för att bli det. Men om Gud får vara i mig (dig), om jag (du) låter Gud påverka mig (dig) med sin närvaro, då borde jag (du) bli mer och mer lik Gud.
Kanske värt att testa?
När vi gör sådant som vi inte skulle göra, då får vi ta konsekvenserna av det. Gud kommer inte rusande och rättar till våra dumheter. Vi kan få hjälp av Gud att själva rätta till det vi har gjort fel, men våra handlingar får konsekvenser, och de konsekvenserna får vi ta. Ibland får även andra ta konsekvenserna av det vi gör.
Det här skulle jag behöva skriva mer om, för det är inte så ”enkelt” som det kan verka.
