Eva, präst i Dalsland

Hur fungerar det egentligen med Guds ledning?

Många gånger kan man känna sig osäker på vad Gud vill. I alla fall gör jag det. Jag skulle helst vilja få tydlig ledning, vill egentligen att Gud ska märka ut vägen framför mig med sådana där lampor som man kan se på flygplatsernas landningsbanor, så att jag alltid vet precis vart jag ska gå.

Men det fungerar nog inte riktigt så.

Gud har gett oss ett förstånd, möjligheten att tänka, fundera, undersöka fakta och omständigheter, och sedan göra ett val och fatta ett beslut.

Ibland blir våra beslut rätt, ibland blir de fel. Men vi har alltid möjlighet att göra ett personligt val, utifrån de omständigheter vi befinner oss i.

I Jesaja 30:21, i Bibeln, står det ungefär att när du viker av (från vägen) ska du bakom dig höra: ”Här är vägen, gå på den!”
(Bibel 2000 har valt en annan översättning, som jag tycker inte riktigt stämmer med grundtexten.)

Om det är ett generellt löfte från Gud till oss, då betyder det att vi ska få den ledning vi behöver – när vi går fel. Så länge vi går rätt är rösten kanske tyst.

För Gud gör inte jobbet åt oss. Behövs det tänkas är det vi som ska tänka. Behövs det göras efterforskningar är det vi som ska göra dem. Behövs det fattas beslut och göras val, ja, då är det vi som ska göra det.

Men Gud är alltid med oss. Och vi får alltid den hjälp och ledning vi verkligen behöver.

Sedan kan man alltid fundera vidare på om det bara finns en enda rätt väg för oss att följa, i alla lägen. Men det går jag inte in på i den här inlägget.

Intressant i det här sammanhanget är också det som står i Rom 8:28. (1917 års översättning. Här är jag också oense med Bibel 2000.

Vad som än händer oss så kan Gud alltid väva in det i vår livsväv, på ett sätt som gör att mönstret blir vackert. Det ska jag skriva mer om en annan dag.

.

---

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem:

Jag är trött, Gud!

Hela dan har jag jobbat,
jag sov dåligt i natt
– som i går natt
och natten innan den.

Jag är så trött
så näsan blöder.

Ja, jag är retlig
och petig
och tål ingenting.

Men vem tål någonting
när huvudet står still
och väger fyra ton,
och när fötterna ömmar
och alla känns sura?

Jag vill skylla ifrån mig,
vara riktigt grinig
och få utlopp för uppdämda känslor.

Framför allt vill jag bli
tyckt synd om,
förstådd
tillräckt en hjälpande hand,
en tröstande famn.

Tänk att få säga allt det
som skaver hjärtat,
få klaga ut min nöd,
min orättvisa behandling
min saknad
och min lessenhet.

Tänk att ha någon
som lyssnar,
förstår,
tröstar,
tycker om,
och vet att jag inte menar…
att jag inte vill…

Någon
som känner att nu,
nu svämmar det över!

Jag är trött, Gud!

I natt har jag också sovit dåligt.
I morgon jobbet.
Tiden räcker inte till.
Jag är trött.

Tack, Gud,
att du alltid
vill vara mitt stöd
när allting går sönder.

Tack
för ditt öra
som alltid lyssnar
och hjälper.

(Eva, 18 år)

.

---

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem:

Min make, som jag älskar av hela mitt hjärta, har gjort mig besviken.

Vi hade en överenskommelse, en i mitt tycke ganska viktig sådan, och han bröt den överenskommelsen. Igen. Och jag är arg på honom.

Han har insett att han gjorde fel, och bett mig om förlåtelse. Och jag tror verkligen på att han är ångerfull. Så nu är allting bra igen. Eller…?

Men jag är fortfarande arg.

Jag känner mig sviken och lurad. Det går inte över bara för att han ber mig om förlåtelse. Och det märks på mig. Jag är inte så snäll mot min make som jag brukar vara, och som jag borde vara.

Varför måste jag vara en sådan surkärring?

Då tänker jag på Gud, som Gud framställs i Gamla Testamentet. En riktig surgubbe, som hämnas på sitt folk. Straffar dem och hotar dem hela tiden.

När jag läser profetböckerna blir jag så trött på Gud. Varför måste gudsfolkets Gud vara så arg hela tiden? Varför måste Gud hota dem med straff och nederlag? Borde det inte räcka med straff någon gång?

Men gudsfolket, som gång på gång aktivt valde att fortsätta att höra till Herren, sin Gud, de bröt inte mot den överenskommelsen bara en gång, utan gång på gång, generation efter generation. Fastän de många gånger hade fått uppleva vem deras Gud var, och fått tydliga bevis på Guds kärlek och barmhärtighet och godhet. Och det som Gud, surgubben, gör, är att påminna dem om att deras handlingar får konsekvenser. Varje gång de upprepar sitt svek får det konsekvenser. Ganska svåra konsekvenser. Som det alltid gör när vi överger Gud, som är livets urkälla, och källan till ett fortsatt bra liv för oss.

Men Gud är ingen surgubbe. Att Gud låter så arg, och ibland grym, är ett direkt resultat av vad gudsfolket gör. När de håller sig till sin Gud har de inga bekymmer. Då låter Gud glad och omtänksam. Men det är samma Gud, inte två olika gudar.

(Det finns givetvis mycket mer att säga om Bibelns gudsfolk och deras relation med sin Gud. Men det faller utanför dagens tanketråd.)

Det jag gör verkar vara ett direkt resultat av vad min make gjorde, när han bröt vår överenskommelse. Förhoppningsvis märker jag så småningom att han nu kommer att hålla vad vi har kommit överens om. Förhoppningsvis slutar jag då att vara en sådan surkärring.

Bibelns Gud slår om på ett ögonblick. När gudsfolket vänder tillbaka ändrar sig allting, direkt. Konsekvenserna är direkt kopplade till folkets handlingar. Goda handlingar får goda konsekvenser, omedelbart.

Men jag är förstås inte som Gud. Risken är att jag fortsätter att vara arg. Eftersom jag inte glömmer lika fort som Gud.

Jag hoppas, och jag ber.

(Det gör nog min make också.)

.

---

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem:

Den kristna tron beskylls ofta för att vara en teori, en hypotes utan faktagrund.

Det kan nog stämma, det. Det är liksom lite svårt att objektivt bevisa att Gud finns. Vi som är troende grundar vår övertygelse till stor del på egna personliga inre upplevelser, eller på att vi litar på andra personers redogörelser för sina egna personliga inre upplevelser, till exempel i Bibeln.

En del av den kristna tron som särskilt brukar utpekas som teori, eller rentav som en myt, är tron på att allt det vi ser och hör och uppfattar med våra mänskliga sinnen, plus allt det som vi förstår finns fastän vi inte kan se eller höra eller uppfatta det med våra mänskliga sinnen, att allt det har blivit till genom att Gud skapade det, med sin viljekraft, ur ingenting. Och eftersom det av naturliga skäl måste ha hänt innan det fanns människor, och eftersom det av den anledningen bara finns dokumenterat i efterskott, går det förstås inte att bevisa den saken objektivt.

I stället för att tro på skapelsen och en skapare ska man i stället tro på att allt det vi ser och hör och uppfattar med våra mänskliga sinnen, plus allt det som vi förstår finns fastän vi inte kan se eller höra eller uppfatta det med våra mänskliga sinnen, att allt det på något vis har blivit till utan orsak, ur ingenting. Ingen och ingenting står bakom världens tillkomst, menar man. Det bara hände, på något vis.

Personligen köper jag inte den tanken. Men det var inte det jag tänkte skriva om idag.

Jag har ingenting emot att man med vetenskapens hjälp utforskar världens alla vinklar och vrår. Jag har ingenting emot att man berättar vad man anser sig ha kommit fram till genom dessa utforskningar. Men jag stör mig väldigt mycket på att min tro på någon form av skapelse orsakad av en evigt existerande Gud kallas för teori och tro, medan de vetenskapliga efterforskningsresultaten presenteras som fakta. Trots att inte heller de kan bevisas objektiv. Och trots att vetenskapen gång på gång måste ändra sina teorier, när nya forskningsresultat kommer fram.

I skolans undervisning ska man vara objektiv, och därför får man bara presentera den kristna versionen som en religiös uppfattning. Den vetenskapliga versionen får man däremot presentera som fakta. Och när man läser om de vetenskapliga teorierna i till exempel media står det aldrig att det handlar om teorier som inte kan bevisas. Och det är det jag stör mig på.

.

---

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem:

De starka och välmående