I Efesierbrevet står det att Gud ”förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka” (Ef 3:20-21).
I mitt sinne utesluter det att Gud bara skulle ge oss det vi uttryckligen ber om, eller att Gud ”inte kan” ge oss någonting annat än det vi själva kommer på att be om.
Långt mer än vi kan begära eller tänka. Det du! 🙂
Igår låg jag på rygg i gräset och tittade på himlen. Och träden. Och molnen. Och fåglarna. Det var skönt. Det skulle jag göra lite oftare.
När jag låg där och tittade på de gröna löven och den blå himlen tänker jag på hur vackert det var.
Varför tycker vi människor att färger är vackra?
Jag ser det som en present från den som har tänkt ut färgerna.
Hur tänker du?
Gud är.
Han ändras aldrig
Han är densamme.
Han stannar kvar.
Han älskar dig
lika mycket.
Han är densamme.
Gud är.
Om du vill höra sången kan du göra det här: Gud är
Idag var jag på vårdcentralen och fick ett EKG taget.
Hjärtat är en oerhört trofast arbetare. Det slår och slår, regelbundet eller mer oregelbundet, varje sekund, varje minut, varje timme, varje dag, varje vecka, året runt, ända tills vi dör.
Även om jämförelsen haltar – hjärtat är precis som Gud! Precis som hjärtat är Gud trofast, och finns där varje sekund, varje minut, varje timme, varje dag, varje vecka, året runt – och slutar inte finnas där ens när vi dör.
Ett friskt hjärta kan vi lita på. Hur mycket mer ska vi då inte kunna lita på Gud!
I Filipperbrevet står det att Guds frid ”är mer värd än allt vi tänker” (Fil 4:7). I den gamla svenska översättningen heter det i stället att Guds frid ”övergår allt förstånd” (Fil 4:7, 1917). Jag tycker personligen att den gamla översättningen stämmer bättre med originalet.
Guds frid ska, enligt den här bibeltexten, ge vårt hjärta och våra tankar skydd – om vi låter Gud får veta alla våra önskningar. Det kan låta enkelt, men att vara verkligt öppen inför Gud är inte så lätt som man skulle kunna tro. Pröva!
Här kan du lyssna på bibelversen, om du vill: Rejoice in the Lord alway i en tonsättning av Henry Purcell framförd av elever på musiklinjen vid Skara Stifts Folkhögskola hösten 1993.
