Eva, präst i Dalsland

Med denna lilla julberättelse vill jag önska dig en skön och välsignad julhelg!

– – –

Mia och ängeln

Det var en gång en konfirmand som hette Mia. Ja, egentligen hette hon Maria, men alla kallade henne Mia.

Hon hade ett bra liv, i en bra familj där man tyckte om varandra och var snälla mot varandra. Hon var trevlig och omtyckt, och hon pluggade mycket, för hon ville bli läkare.

Hon hade ingen pojkvän, men hon tänkte att så småningom skulle hon vilja träffa någon som hon kunde gifta sig med, och få barn med. Men först ville hon utbilda sig, och jobba några år. Man måste ju tänka på sin karriär.

Mia trodde på Gud, och gick ibland i kyrkan även om hon inte måste för konfans skull. Hon kände sig trygg med Gud, och brukade prata med honom lite då och då, om allt möjligt som hon gick och tänkte på.

En kväll när hon satt på sitt rum och pluggade hände någonting konstigt. Helt plötsligt dök där upp en ängel i rummet. Ja, hon förstod att det var en ängel, eftersom den var ganska lik änglar som hon hade sett på bilder i böcker. Den hade en lång ljus … klänning, kanske, och vingar på ryggen. Och den var stor. Den borde inte ha fått plats i hennes rum, men det gjorde den. Samtidigt såg hon ju att den egentligen var mycket större – väldigt, väldigt, VÄLDIGT mycket större – än hela hennes rum. Hon tänkte på det efteråt, och undrade hur det egentligen gick ihop. Men just då var hon mest överraskad, och mer förvånad än rädd.

Ängeln öppnade munnen och sa: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du ska bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor, och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.”

”Men hallå”, sa Mia. ”Vad betyder allt det där? Jag fattar inte vad du säger.”

”Nej, nej, visst nej”, sa ängeln då. ”Jag glömde bort vilken tid du lever i. Ursäkta mig!” Och så började den om från början.

”Är du rädd för mig, Mia?”

”Nej”, sa Mia.

”Bra”, sa ängeln, ”för det behöver du inte vara. Jag kommer från Gud. Han har ett uppdrag åt dig. Du ska bli gravid, och du ska föda en son. Din son ska också vara Guds son, och han ska bli kung över alla kungar och herre över alla herrar.” – ”Det betyder att han ska bli den mäktigaste personen på jorden”, förklarade ängeln.

Mia funderade en stund på vad ängeln hade sagt.

”OK. När ska det här hända, då?” frågade hon.

”Typ, nu”, sa ängeln.

”Nu?” sa Mia. ”Menar du, som nu idag?”

”Ja, alltså du ska inte föda barnet idag, men du blir gravid idag, om du går med på det.”

”Nä, det går inte”, sa Mia. ”Jag har inte tänkt skaffa barn förrän jag har jobbat några år.”

”Men det här är ett uppdrag från Gud”, sa ängeln. ”Gud vill att du får det här barnet nu. Det kan liksom inte vänta.”

Och då tänkte Mia att om Gud ville det här, då var det nog bra, även om det inte var som hon själv hade tänkt. Så hon sa: ”OK, då.”

Sen kom hon att tänka på en sak.

”Men jag har ju ingen kille! Jag har inte ens tänkt ligga än. Hur kan jag då bli med barn? Det går ju inte.”

”Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son”, svarade ängeln.

”Va?” sa Maria.

”Oj, förlåt, jag glömde!” sa ängeln. ”Jag menar att Gud ska fixa det här ändå. Du behöver inte göra någonting alls, du blir gravid i alla fall, utan att ligga.”

”Jaha” sa Mia. ”Ja, men då så.”

”Betyder det ja?” frågade ängeln.

”Ja, det gör det”, svarade Mia.

”Bra!” sa ängeln. Sen funderade den en stund.

”Vet du vad, Mia? Jag tror att du kanske kommer att tänka att det här bara var en dröm. Man träffar ju inte änglar varje dag, om man säger så.”

”Nej, det gör man ju inte”, sa Mia.

”Därför tycker jag att du ska åka och hälsa på din faster Elisabeth i morgon”, sa ängeln. ”Hon är också med barn. Åk till henne, så ska du få se vad som händer!”

”OK”, sa Mia. ”Det kan jag väl göra, då.”

Och vips! så var ängeln borta igen. Rummet såg ut precis som vanligt, som om ingenting hade hänt. Men nu hade Mia lite svårt att plugga. Och det kan man ju förstå.

Nästa dag åkte hon till faster Elisabeth. Hon gillade sin faster, och brukade hälsa på henne då och då.

Så fort faster Elisabeth såg henne lyste hon upp, och sprang fram till Mia och kramade henne hårt.

”Mia, vet du vad som hände när jag såg att det var du?” sa hon.

Men det visste förstås inte Mia.

”Jo, då sprattlade min bäbis här inne”, sa Elisabeth, och la handen på sin stora mage. Och jag förstod att du också är med barn, och att det är ett mycket speciellt barn, dessutom.”

”Oj”, tänkte Mia. ”Då var det verkligen sant att ängeln kom till mig igår, och att jag ska få barn med Gud.”

Och det var verkligen sant. Mia var med barn, och barnet i hennes mage växte och blev större.

Ofta tyckte Mia att det var kul att vara gravid. Det var annorlunda och spännande, och hon undrade hur barnet skulle se ut, och vilka kläder hon skulle skaffa till honom.

Men ibland var det faktiskt mest jobbigt. Hennes föräldrar trodde på henne när hon berättade om ängeln. De sa att de inte förstod att det kunde vara så, men att de trodde på vad hon sa ändå. De visste ju att hon inte brukade hitta på saker, eller ljuga.

Men kompisarna var inte lika snälla. När det började synas på Mia att hon var med barn, då frågade alla om det.

”Har du en kille som vi inte vet om, Mia? Eller vad har du gjort?”

Alla tittade på henne, och skrattade åt henne, och retade henne. Det var inte roligt. Och så var det jobbigt på andra sätt också. Det kändes konstigt i kroppen. Ibland gjorde det ont. Ibland bara kräktes hon. Och så kunde hon inte äta vad som helst längre.

Men det värsta var nog när hon tänkte på hur det skulle bli när hon skulle föda barnet. Det skulle göra ont. Och hon ville inte ha ont.

Ibland önskade hon att det aldrig hade hänt, att ängeln aldrig hade kommit till henne, och att hon hade fått fortsätta som förut, utan en bäbis i magen. Ibland tänkte hon också på hur det skulle bli när hon hade fött barnet. Skulle hon kunna fortsätta att plugga, och bli läkare, ändå? Ja, hur skulle det gå med allting, med hela hennes liv?

När det blev så där jobbigt, då grät hon. Ibland både grät och skrek hon samtidigt.

”JAG VILL INTE!” skrek hon då. Och så talade honom om för Gud vad hon egentligen tyckte om honom och om det här som han hade hittat på att hon skulle göra.

”Det var en skitdålig idé. Du lurade mig! Jag visste inte hur det skulle bli. Det är som om du…” – här hejdade hon sig, och nästan viskade: ”… har, har våldtagit mig!”

Å nej, tänkte hon sen. Så får man säkert inte säga till Gud. Men det är så det känns ibland.

Sen grät hon igen, och frågade Gud om han fortfarande tyckte om henne fastän hon blev arg på honom och sa så där till honom.

Men då hände någonting.

För när hon hade blivit arg på Gud, och skrikit och gråtit, och sagt vad hon verkligen tänkte, och frågat Gud om han tyckte om henne ändå, då blev hon alldeles lugn inuti. Det var som om det jobbiga blev mindre jobbigt, och hon kände sig trygg igen. Fastän hon var med barn, och inte visste hur allting skulle bli. Fastän hon inte visste hur hon skulle klara av det. Och då kände hon i sitt hjärta att hon hade gjort rätt som sa Ja! till Gud.

– – –

”Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.” (Fil 4:6-7)

Man säger ibland att när en människa dör går hon ur tiden. Det betyder inte att hon försvinner, slutar existera. Det betyder bara att hon inte längre lever på samma sätt som tidigare.

Min tro är att när vi dör kommer vi till Gud. Jag tror att alla människor möter Gud i döden, eftersom Gud älskar alla människor. Vad som händer sedan, ifall den som har dött väljer att även i fortsättningen leva med Gud eller inte, det kan vi inte veta. Att Gud vill att vi alla fortsätter att leva med honom, det är jag helt säker på.

För den som sörjer spelar det kanske inte så stor roll. Sorgen och saknaden är lika stor ändå. Men jag tror att det kan vara en tröst att tänka sig att den som har dött inte har slutat att finnas till, utan kommit till Gud.

Så här i jultid blir vi påminda om våra kära som vi brukar fira jul med, men som inte längre är kvar hos oss.

Mina tankar går till dig som sörjer.

Idag vänder det. Årets kortaste dag – idag, 22 december – följs av en något längre dag. Som följs av en något längre dag. Och så vidare.

Om du inte är förtjust i korta dagar kan du nu andas ut. Det blir lite lite bättre för varje dag.

Solen, som just nu mest lyser med sin frånvaro, finns alltid där, med sitt ljus. Bakom molnen, någon annanstans på jorden, i universum. Bara för att vi inte ser den är den inte borta. Bara för att vi inte ser den har den inte slutat lysa.

Precis som Guds kärlek. Ibland känner vi den. Ibland ser vi tecken på att den finns. Men bara för att vi inte känner den har den inte tagit slut. Bara för att vi inte (tycker att vi) ser några tecken på att den finns har den inte försvunnit.

Gud är inte en jultomte, som ger oss allt vi önskar. Vi har ett ansvar, för oss själva, för varandra och för jorden vi lever på. När vi inte tar vårt ansvar får det konsekvenser, till exempel växthuseffekten och brottslighet. Men vad som än händer, vad vi än gör eller låter bli att göra, så älskar Gud oss. Vad du än gör eller låter bli att göra är du älskad av Gud.

Innan jag och min blogg blev en paus skrev jag om Gud. Det gör jag förstås nästan alltid. Men just då skrev jag om hur vi kan veta någonting om Gud, och att Jesus visade oss vem Gud är, eftersom Jesus själv är Gud, enligt den kristna tron och läran.

Vad ska vi då tro? Att Gud ser ut som Jesus såg ut medan han levde som människa här på jorden? Ska vi tro att Gud har ett ansikte, ett riktigt fysiskt ansikte, som kan ses med mänskliga ögon?

På sätt och vis är det kanske så. Men att säga att Gud har ett ansikte, ett ansikte som bara har ett enda utseende, är att begränsa Gud.

Gud är inte en människa. Gud har visat sig som människa, som människan Jesus. Och vi människor liknar Gud, står det i Bibeln. Så på sätt och vis kan vi se Gud, inte bara i Jesus, utan också i oss själva, i varandra.

Men Gud är mer än människa. Vi är lika Gud, men Gud är inte nödvändigtvis lik oss.

Så om du vill se Gud får du se på människorna omkring dig. Och sedan lägga ihop alla ansikten du ser. Och sedan lägga till väldigt mycket mer än det du har sett.

Gud har ett ansikte, kanske många ansikten. Men Gud är mer än ett ansikte.

Jag skulle inte bli en bra husmor.

Jag skulle inte passa så bra att vara en husmor som lagar mat varje dag, till exempel. Den logistiken klarar jag inte.

Visserligen har jag varit föreståndare för ett café, en gång för länge sedan. Men att baka kakor och se till att det finns kaffe och så, det är en annan femma. Laga mat åt fler än en eller två personer, och se till att alla delar av måltiden är färdig samtidigt – nej tack!

Därför jobbar jag inte som husmor, utan som präst. Och jag är rätt bra på det, om jag får säga det själv.

Nej, det är inte bara som jag säger. Till min stora förvåning får jag höra det mer ofta än jag hade trott att jag skulle. Min föreställning, innan jag började jobba som präst, var att en präst aldrig får någon feedback från församlingsbor och gudstjänstdeltagare. Men tydligen hade jag fel, för det får jag.

Och det är jag väldigt glad och tacksam för. Som relativt ny präst är jag inte så självsäker, och undrar ibland vad jag håller på med, om jag ”gör rätt”.

Så jag säger ett stort TACK till dig som ibland har gett mig ett tack för en gudstjänst eller en predikan! Det betyder mycket för mig, så länge det är ärligt menat, och inte bara någonting som du säger för att göra mig glad.

Och du som läser det här, och går i gudstjänst eller deltar i kyrkans verksamhet på andra platser: om du uppskattar det som prästen och andra medverkande gör – säg det till dem ibland! 🙂

Och framför allt – gör det som du är bra på, när du har möjlighet till det! Tvinga inte dig själv att göra sådant som du inte är bra på, eller som du inte trivs med (om det inte är absolut nödvändigt)! Du mår bara dåligt av det.

Här är en sång som handlar om det här, att vi alla kan olika saker och att vi därför behöver varandra: När vi är tillsammans (Ingemar Olsson)