Eva, präst i Dalsland

I söndags läste vi ett stycke ur Johannesevangeliet i kyrkan. Där säger Jesus att ”Alla som Fadern ger mig skall komma till mig”.

Jag brukar alltid säga att alla som VILL vara med Gud också FÅR vara med Gud, tack vare att Jesus dog och sedan blev levande igen. Hur stämmer det med den här versen ur Johannesevangeliet? Där verkar det som om Fadern har bestämt att vissa får komma till Jesus, och underförstått att alla andra inte får komma till Jesus.

Men på andra ställen i Bibeln står det att Gud vill att ALLA människor ska komma till honom. Till exempel de här verserna:

”… Gud, vår frälsare, som vill att ALLA människor skall räddas …” (1 Tim 2:4)

”… Guds nåd har blivit synlig som en räddning för ALLA människor.” (Tit 2:11)

”… vi har satt vårt hopp till den levande Guden, som är en frälsare för ALLA människor …” (1 Tim 4:10)

Och så den kanske mest kända versen i hela Bibeln:

”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.” (Joh 3:16)

I den ursprungliga texten, som är skriven på grekiska, står det ungefär så här: För så älskade Gud hela den skapade världen att han gav sin unika son, för att ALLA, varenda människa som finns, som har funnits, och kommer att finnas, var och en som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv. (Om du är intresserad kan du läsa den grekiska texten, och betydelsen av varje enskilt ord, på bibelstudiesajten studylight.org.)

I alla de här verserna står samma grekiska ord, som alltså betyder ALLA, utan undantag.

Eftersom allting som står i Bibeln hör ihop kan vi inte bara läsa några verser ur den, och tro att just de verserna säger allt som behöver sägas.

Min slutledning är därför: Vill du, så får du komma till Gud, genom Jesus Kristus! Vem du än är. Hur ditt liv än ser ut. Var du än har varit. Vad du än har gjort.

För i samma vers som jag citerade i början av det här inlägget säger Jesus också: ”… och den som kommer till mig skall jag inte visa bort.”

Du är både välkommen och efterlängtad!

Har du hört talas om Sackaios? Eller Sackeus, som han hette i vår tidigare översättning av Bibeln (1917). Han som ändrade sig.

Fel kan vi alla göra. Ibland gör vi större fel än annars. Men vad det än är vi har gjort, som vi inte borde ha gjort, så kan vi ångra oss.

En del saker går inte att göra ogjorda, förstås. Då får vi ta konsekvenserna av vårt handlande. Som när vi förgiftar vår luft och vårt vatten.

Men vare sig vi kan ställa allting till rätta igen eller inte, så kan vi alltid ändra oss. Tänka om. Göra bättre nästa gång.

När Jesus träffar Sackaios vet han förstås att Sackaios var en ohederlig människa. En som utnyttjade sin position, sitt yrke, för att göra livet bättre för sig själv, på andras bekostnad.

Men Jesus säger ingenting om allt det där. Han bjuder bara hem sig själv på middag till Sackaios.

Och när Sackaios börjar lära känna Jesus, då inser han själv att han har gjort fel. Och då ångrar han sig, ändrar sig, och vill göra rätt för sig. Och då säger Jesus, att nu är Sackaios en bra människa, igen. Du kan läsa berättelsen om Sackaios här, om du vill.

Har du gjort fel någon gång? Det har du förstås, för det gör vi ju alla. Men har du ändrat dig? Har du gjort vad du har kunnat för att ställa allt till rätta igen?

Och har du bett Gud förlåta dig?

Psaltarens psalmer är ofta en blandning av rop på hjälp, tacksamma utrop och önskan om hämnd.

Kommande söndags text ur Psaltaren, i Bibeln, är inget undantag. Där finns många lager av olika ingredienser, som jag tror att läsaren kan reagera på.

Men nu tittar jag på versen som kommer precis före söndagens verser, står lite tidigare i psalmen, Ps 40:13. Det är där det står att ”mina synder har hunnit upp mig”, som jag skrev i rubriken.

(Du kanske hade väntat dig att jag skulle skriva om mina synder, alltså mina egna. Men det ska jag inte göra just idag.)

Många gånger kan det vara bekvämt att strunta i de saker man har gjort som man vet att man inte skulle ha gjort. Om man ignorerar dem kanske de försvinner. Eller?

En del av de saker vi har gjort försvinner definitivt inte. Och om vi försöker ignorera dem kommer de att återvända, med full kraft, längre fram i livet.

Bättre då att ta itu med dem direkt, utan dröjsmål. Alldeles särskilt som vi kan vara säkra på att det finns åtminstone en som både förstår och bryr sig om.

Och förlåter. För det är förstås Gud jag tänker på. Gud förlåter oss alltid, när ångrar oss, och vill bli förlåtna.

Sen kan vi behöva göra upp med människor, ändå. Kanske med oss själva också. Men det kan vara lättare att göra det när vi har blivit förlåtna av Gud.

Pröva, så får du se!

Igår i kyrkan läste vi några verser ut Johannesevangeliet, där Jesus säger:

”Den som kommer till mig skall jag inte visa bort.” (Joh 6:37)

Det är en trösterik tanke, tycker jag. Om du eller jag, eller vem som helst, vill vara med Jesus, alltså med Gud, då får vi det.

Jag vill! Vill du?

En sak som får mig att reagera är om prästen betraktas som speciell. Speciellt helig. Speciellt viktig. Speciellt duktig.

Jag vill vara en mänsklig präst. Precis lika mänsklig som du. Med fel och brister, precis som du (om du ursäktar att jag säger det).

Perfekta människor tror jag inte på. Och eftersom prästen är en människa kan det inte finnas någon perfekt präst.

Tack, gode Gud, för det!