Eva, präst i Dalsland

En klok man sa en gång att ”sanningen skall göra er fria”. Det gör mig bedrövad, och lite rädd, varje gång jag blir påmind om att vi tror det vi vill tro, även om det inte är sant.

Det märks väldigt väl i våra sociala mediekanaler. Någon skriver någonting som väcker starka känslor i oss, och utan att först kontrollera om uttalandet är sant, delar vi det med våra vänner och kontakter.

Nu är det ju inte någonting nytt, det här med att vi väljer att tro det vi önskar tro. Så var det redan för 2000 år sedan.

Så länge Jesus sa saker som passade människorna fick han deras beundran och godkännande. När han ifrågasatte deras livsstil och deras handlingar, framför allt att deras ord inte stämde överens med deras liv, då var de inte så positiva längre.

Hur gör du dina val i livet? Väljer du sanningen, även när du skulle föredra att sanningen inte vore sann?

Jag håller på att läsa en polisroman. Och inser att den handlar om människans skröplighet, människans oförmåga att göra det som är gott och bra.

Visst, många gånger gör vi rätt, många gånger gör vi det som är både gott och bra. Men vi har inte riktigt koll på oss själva, och därför blir det inte alltid så som vi hade tänkt att det skulle bli.

Och många gånger beror det inte på att vi vill göra fel, eller att vi vill göra någon illa.

Ändå blir det så.

Vi är som barn, som försöker vara vuxna, utan att riktigt lyckas.

Och precis som barn behöver föräldrar, goda och kloka föräldrar som på ett bra sätt hjälper och lär sina barn att leva gott och bra, så behöver vi någon som kan och vet och förstår hur allting hänger ihop. Som inte manipulerar oss, utan som på ett bra sätt hjälper och lär oss att leva gott och bra.

Någon som är större och klokare än vi själva.

Brukar du skala potatisen innan du kokar den? Har du tänkt på att det är väldigt mycket av själva potatisen som försvinner med skalet?

Du är inte en potatis. Inte jag heller. Ingen av oss är perfekt, vi behöver viss bearbetning för att våra liv ska bli riktigt bra. Men det är inte du själv, eller en del av dig själv, som ska tas bort. Bara en del av det som du, och jag, gör.

”Du får äta av alla träd i trädgården utom …” Och omedelbart åt de av fel träd, när ormen ifrågasatte vad de hade hört.

Varför är det förbjudna mer intressant än det som är tillåtet?

Tror du att Gud trodde att de skulle låta bli?

”De kallade in dem och sade åt dem att aldrig tala eller undervisa i Jesu namn.”

Så börjar episteltexten, idag på Annandag jul.

Petrus och Johannes, två av Jesus lärjungar, blev gripna, och fick stränga order om att inte berätta om Jesus. Då svarade de: ”Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört.”

Jag erkänner – jag brukar inte alltid ta varje tillfälle att prata med mina medmänniskor om Jesus. Men om det skulle bli förbjudet att vara kristen, om myndigheterna sa att jag inte fick prata om Kristus, skulle jag då kunna låta bli?

Skulle du?