För att jag vill!

Har du funderat på varför du gör som du gör, och varför du väljer som du väljer?

Många gånger, tror jag, väljer vi det vi vill, det vi känner att vi önskar, i stället för det vi vet är bra. Den där extra chokladbiten, till exempel.

Men kan vi lita på vår vilja, och använda den som auktoritet?

När vi är barn hjälper våra föräldrar oss (i bästa fall) att välja det som är bra för oss. Vem hjälper oss när vi är vuxna?

Jag tror att vi ofta behöver en auktoritet utanför oss själva, en klok medhjälpare, när vi ska göra viktiga val i livet.

Vem (eller vad) är din auktoritet?

Störst av allt är kärleken

Är kärleken störst av allt? Ja, det tror jag att en kan säga.

Men det står faktiskt inte så i Bibeln. Det står ”störst av dem är kärleken”. Kärleken är större än tron och hoppet. Och det handlar inte om känslomässig eller fysisk kärlek, utan om den typ av kärlek som Gud har till oss människor, och som vi därför bör sträva efter att ha till varandra. En kärlek som inte förändrar sig från dag till dig, som inte är beroende av att få kärlek tillbaka, som inte är till för mina egna behov utan för den andra personen.

”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig.” (1 Kor 13:4-8)

Jag brukar säga att allting som vi människor gör i grunden är motiverat av egoism. Den kärlek jag känner är nog många gånger åtminstone delvis grundad i att den andra personen älskar mig tillbaka. Det behöver inte vara någonting dåligt. Men om den största motivationen för mig att älska någon är att den personen älskar mig, då behöver jag ta mig en rejäl funderar på om det verkligen är kärlek jag känner.

Varför älskar du?

Säg mig den vägen som drager till livet

I en av psalmerna i vår svenska ekumeniska psalmbok står det så här:

”Säg mig den vägen som drager till livet,
den som är en gång utstakad av Gud!
Säg mig det frälsande rådet Gud givit
i sina sändebuds utgångna ljud!
’Kära själ, jag råder dig’,
svarar Jesus, ’uppsök mig’.”

Det är väl ett klokt råd, med tanke på att Jesus (enligt evangelisten Johannes) själv sa att han är ”vägen, sanningen och livet” och att ”ingen kommer till Fadern utom genom” honom.

Så ”enkelt” är det, faktiskt. Sök efter Jesus, och du hittar Gud själv.

En kristens ansvar

Idag är det den tjugoförsta söndagen efter Trefaldighet, i kyrkans kalender. Dagens tema är ”Samhällsansvar”, och bibeltexerna handlar om att låta ”invandraren, den faderlöse och änkan” få sin del av den mat som finns (5 Mos 24:17-22), att inte behandla rika och fattiga människor olika (Jak 2:1-8) och om en oärlig tullindrivare som blev ärlig när han mötte Jesus (Luk 19:1-10).

Frågan vi ställer oss idag är – vad har vi för ansvar, som kristna, när det gäller samhället och världen?

Med tanke på att vi vet att vi är älskade av Gud (eller att vi i alla fall borde veta det, eftersom det är sant) har vi ansvar för att på något vis sprida den kunskapen till dem som ännu inte vet att de är älskade av Gud. Det är ju prio ett, tycker jag. Människan behöver mat och kläder och så vidare. Men utan kärlek räcker det ändå inte särskilt långt.

Kärlek räcker inte heller hela vägen, hur viktigt det än är. I Jakobs brev står det så här: ”Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: ”Gå i frid, håll er varma och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver?” (Jak 2:15-16)

Därför tänker jag att vårt ansvar som kristna bör vara att dela med oss av BÅDE Guds kärlek och av mat och kläder. Vi får alltså dela med oss av det vi HAR till dem som INTE HAR.