Igår på Första söndagen i fastan läste vi några verser ur Hebreerbrevet i gudstjänsten. Där står bland annat detta:
Jesus har ”varit som vi men utan synd” (Hebr 4:14-16).
Vad betyder det att Jesus har varit som vi?
Det betyder att han har fötts som människa, levt ett helt liv som människa, och dött som människa (men sedan blivit levande igen).
Vad betyder det att Jesus har varit som vi, men utan synd?
(Jag har skrivit om vad synd är förut, bland annat här Det besvärliga s-ordet, Det besvärliga s-ordet del 2 och Hur ska man kunna älska någon.)
Hur kan man leva ett helt liv utan synd, utan att göra vare sig Gud, någon annan människa eller sig själv illa? Hur kan man vara en människa utan att samtidigt också vara en syndare?
Jag tror inte att det går, faktiskt. Hur mycket vi än anstränger oss kommer vi ändå att riskera att göra någon illa. Vi klarar helt enkelt inte att alltid göra det som är bra, det som är riktigt.
Men Jesus kunde. Hur bar han sig åt?
Den kristna kyrkan lär att Jesus är helt och fullt Gud. Ur det perspektivet är det självklart att han inte var en syndare.
Men den kristna kyrkan lär också att Jesus är helt och fullt människa. Eller att han i alla fall var helt och hållet människa medan han levde på jorden.
Och det är just blandningen – helt och hållet Gud och helt och hållet människa – som får det att gå runt i huvudet på mig.
Jag återkommer till det här.