Jag ser mig omkring i världen, i Sverige, i min stad, och jag är orolig. Vad är det som händer med oss? Varför ser vi inte varandra som människor längre? Varför behandlar vi varandra på det vis vi behandlar varandra?
Det ligger frestande nära att citera vad som står i profetiorna i Bibeln, till exempel här, och här. Men man behöver inte vara profet eller ha övernaturliga förmågor för att förstå, att när vi nedvärderar familjen och det vi kallar välfärd, när vi lär oss själva och våra barn att sätta den egna personen i främsta rummet och inte ta hänsyn till någon annan, då kan det inte gå annat än illa med oss.
Samtidigt vet vi nog, de flesta av oss, att det som händer idag inte är någonting nytt. Där det finns människor finns också också kärlekslöshet, egoism, hänsynslöshet.
Jag minns en sång som var populär när jag växte upp. Sorgligt nog är den lika aktuell idag. Om du vill kan du höra sången här: Sympathy
Nu räcker det med pessimism. I morgon får det bli ett hoppfullt inlägg. Välkommen tillbaka då.