När jag sitter här hemma och hostar mig igenom dagen funderar jag på hur man gör när man är både präst och sjuk, samtidigt.
Får man blindtarmsinflammation (det har jag redan klarat av) eller influensa (det vaccinerar jag mig mot varje år) eller någon annan allvarlig sjukdom är det förstås ingenting att diskutera. Är man ordentligt sjuk så är man. Då får kyrkoherden lösa det på något vis. Eller vice pastorn, om det är självaste kyrkoherden som är sjuk.
Men när man är så där rätt så risig men inte allvarligt sjuk, hur gör man då?
Min gissning, som jag kommer att diskutera med min chef när jag börjar jobba (eller snarare lite innan jag börjar jobba), är att man inte i onödan sjukskriver sig, utan gör det man ”måste” göra, det som ingen annan kan hoppa in och göra åt en utan vidare. Som till exempel kyrkliga handlingar. Det är ju inte helt lätt att på kort varsel förbereda en vigsel eller begravning, möjligtvis något lättare att förbereda ett dop. Där får man i stället tänka på om man är smittbärare, och av den anledningen bör avstå. Och att man, när man är sjuk, så gott det går väntar med andra sysslor, som inte måste göras just precis då.
Men när man arbetar som präst går man nog till jobbet även med en förkylning eller efter en sömnlös natt.
Min slutledning är att det gäller att ta vara på sina lediga kvällar och dagar, och ta vara på alla tillfällen till återhämtning, vila och nöje.
Och det, kära läsare, gäller även för dig. Präst eller inte präst.