Jag talade idag med en vän om sorg, om att det känns som om sorgen aldrig kommer att ta slut, och om att man kan känna press från omgivningen att bli färdig med sin sorg, och gå vidare med livet.
Men man kan inte amputera sorg. Man kan inte välja bort sorgeprocessen, eller hoppa över bearbetningen av upplevda trauman. Att göra det, att ta en genväg genom att ignorera eller förtränga sina smärtsamma upplevelser, är ungefär som att amputera en skadad kroppsdel i stället för att låta skadorna läka ut.
En amputerad kroppsdel är visserligen osynlig, och på det viset ”borta”. Men den ger sig ofta till känna genom fantomsmärta. Sådan smärta är betydligt värre, för den kan man inte göra så mycket åt. Man bara har ont.
Sorg och trauma behöver bearbetas. Hur bearbetningen ska gå till är olika för varje enskild person. Men gemensamt för oss alla är att det tar tid, och att det måste få ta tid.
Gud har gett oss varandra, för att vi ska få hjälp att komma igenom smärtsamma upplevelser. Om en av dina vänner behöver ditt stöd i dag, kom då ihåg att det kan vara du som behöver det stödet i morgon.