Jag sitter och jobbar med min uppsats, den allra sista pusselbiten som ska göra mig behörig att börja på ”slutåret”, Svenska kyrkans profilutbildning för präster. Jag har skrivit på uppsatsen ganska många år. Eller ”skrivit”, får jag väl säga, för arbetet har under långa perioder inte varit särskilt intensivt. Men nu är jag inne i slutfasen, och jag förundrar mig över att det går så bra.
Tidigare har jag brottats med uppsatsen. Brottats med urvalet, med frågeställningen, med det material jag till slut valde, med de olika vinklingar jag har haft att välja mellan, och inte minst med formalian, detta mitt stora hatobjekt. (Formalia är de skrivregler man som uppsatsförfattare måste rätta sig efter.)
Nu går det som sagt mycket bra för mig att skriva uppsats. Det är med stor förundran jag konstaterar vad som är orsaken till detta, nämligen mitt sommarjobb som tjänstebiträde och därtill hörande predikoskrivande.
Likheten mellan att skriva en predikan och att skriva en uppsats är inte jättestor, egentligen ganska liten. Men att jag regelbundet, flera gånger i veckan, var tvungen att (lita på att jag kunde) prestera och presentera en predikan, ett beredelseord eller en betraktelse gjorde någonting med mig.
När jag skulle skriva en predikan gick det ofta till så här: Jag drabbades av inspiration, och skrev så tangentbordet glödde – tills det plötsligt gick i baklås, skar ihop, och jag inte kunde komma vidare. Först då insåg jag att jag hade jobbat utifrån mina egna tankar och önskemål, utan att försäkra mig om att jag hade ”chefen” med i båten. Och eftersom jag alltså inte hittade någon väg att fortsätta skriva som jag hade börjat, vände jag blicken upp mot taket (bortom vilket himlen, den symboliska hemvisten för Gud, min chef, fanns) och frågade: Vad vill DU att jag skriver om?
För det mesta ledde den frågan till att jag fick börja om från början, och att predikan, eller beredelseordet, eller betraktelsen, blev någonting helt annat än jag först hade tänkt. Någonting helt annat, men ändå mina ord och mina tankar, som jag kände mig bekväm med att framföra.
Med det här långa blogginlägget vill jag uppmuntra både mig själv och dig att låta saker och ting ta den tid de tar. Och att låta Gud vara med i allting jag/du gör.
Det lönar sig. Jag lovar!
Ja, det gäller att vara lyhörd och att ha fingertoppskänsla. Av det lilla som man har tänkt kan det bli ngt större, om ”chefen” får sitt ord med i laget vill säga. Och när så Anden träder in på arenan så vet man aldrig hur det slutar. Det bästa av allt, det är inte jag som har ansvaret!