Igår kväll tillbringade jag och min man fem timmar i bilen. När den stod stilla. Mitt ute på landsbygden.
Inte av eget fritt val. Nej, det var bilen som hittade på att börja slamra på ett oroväckande sätt. Så vi vågade inte riskera att fortsätta att köra, utan ringde vänner som kom och hämtade oss. Men det kunde de inte göra förrän senare på kvällen, och vi blev alltså sittande där i fem timmar.
När man sitter i sin bil och bara väntar på att bli hämtad har man ganska tråkigt. Det var regnigt och blåsigt ute, så vi ville inte precis stå ute, eller gå omkring.
När vi satt där tänkte jag att det kunde ha varit värre. (Det var inte det enda jag tänkte, men bland annat tänkte jag det.)
Bilen kunde ha valt att börja låta oroväckande om tre veckor, när vi var på väg till flyget som skulle ta oss till värmen i söder. Då hade vi haft en tid att passa. Och vi skulle inte ha haft vänner i närheten, som kunde hämta oss.
Vi kunde ha varit nära soppatorsk. Nu hade vi bensin i tanken, så vi kunde hålla värmen inne i bilen genom att starta bilen då och då.
Det kunde ha varit riktig vinter, med snö och många minusgrader. Nu var det blött och grått. Tråkigt, men inte något hälsoproblem.
Jag hade kunnat vara ensam i bilen just den kvällen, och fått sitta där utan sällskap.
Vi kunde ha krockat, blivit skadade eller dött. Andra trafikanter kunde också ha blivit skadade, eller dött.
Mycket kunde ha hänt, som inte hände igår.
Jag är inte tacksam för att bilen gick sönder. Men jag är tacksam för, om det nu nödvändigtvis skulle hända, att inte blev värre. Och att det hände just där och när det hände. Det var en välsignelse.