Jag gick i högstadiet och var hemma hos min bästis och åt kvällsmat. Vi drack varm choklad och på bordet stod en burk honung. Ta tills du skäms, sa min kompis pappa. Och det gjorde jag. Oj oj oj, vad jag skämdes! Helt i onödan, för ingen märkte eller kommenterade att jag hade tagit så mycket honung i min mugg varm choklad.
Häromdagen skröt jag något alldeles väldigt. Inte avsiktligt, det var först efteråt jag förstod att det jag hade sagt kunde uppfattas som skryt. Jag vet inte vad de som hörde mig tänkte, jag märkte ingenting just då. Men oj, vad jag skämdes när jag kom på hur jag hade uttryckt mig! Kanske skämdes jag i onödan.
Skam kan vara svårt att bli av med. Den klibbar fast, och är tung att bära. Ofta skäms vi dessutom i onödan, som jag gjorde.
Då får vi ta Bibelns ord på allvar, och kasta våra bekymmer på Gud. Samma sak står också i psalm 56 i Psaltaren.
Och om våra bekymmer och våra bördor kommer tillbaka – för ibland kan det kännas som om de sitter fast vid oss som med ett gummiband – då får vi fortsätta att kasta dem, och fortsätta att kasta dem, tills gummibandet slits ut och går av.