En gång i tiden kom jag på att jag inte ville fortsätta att säga ”skit” varje gång något hände som jag inte gillade, som jag då gjorde. Jag bestämde mig för att vänja om mig, så att jag i stället för ”skit” skulle säga ”Halleluja”.
Jag tränade, och tränade, och tränade. Och tränade lite till. Så småningom hade det blivit en vana. När jag förut skulle ha sagt ”Skit!” sa jag ”Halleluja!”.
Och då blev jag påmind om vad som var viktigt i mitt liv. Inte det där tappade smörpaketet, den missade bussen, blixtlåset som gick sönder, eller ägget som gick sönder i handen på mig. Men Gud.
När jag sa ”Halleluja!” i stället för ”Skit!” vändes min blick upp mot Gud i stället för ner i smutsen.
Gud älskar mig, fastän jag tappar saker, missar saker, blir kladdig, tappar brallorna.
Gud älskar dig också. Alltid.