Eva, präst i Dalsland

I Apostlagärningarna står det (bland annat) att ”man måste lyda Gud mer än människor”.

Den texten kan användas för att förklara både det ena och det andra. Den används inte alltid på ett bra sätt, tycker jag. Kanske beror det på ordet ”lyda”, som kan låta som att man är tvingad att göra någonting som man inte egentligen vill. Men så tror jag inte att det är tänkt i den här texten.

Vi människor har en fri vilja. Det betyder att vi alltid har ett val, även om valet många gånger kan kännas omöjligt. (Vi kan prata mer om den fria viljan en annan gång.)

Den här bibeltexten säger faktiskt att vi inte behöver göra sånt vi egentligen inte vill göra. Särskilt inte om någon annan vill tvinga oss att göra det.

Och Gud tvingar oss inte till någonting alls. Aldrig någonsin. Punkt slut.

När vi måste välja mellan att göra det som vi tror är rätt och riktigt och det som vi tror är fel, då väljer vi (förhoppningsvis) det som är rätt och riktigt. För det mest räcker det att använda sitt sunda förnuft. Men inte alltid.

Jag vet att jag själv ganska ofta vill göra sådant som jag vet att jag inte borde göra. För det mest är det, tack och lov, inte så farliga saker. Det kan vara att jag äter för mycket godis, eller att jag är sur och grinig mot någon som bara är snäll mot mig. Eller att jag…
Nej, jag ska inte avslöja alla mina fel och brister här i min blogg. Du kan nog själv tänka dig vad det kan vara. Antagligen för att samma sak gäller dig också.

De som sa att ”man måste lyda Gud mer än människor” i just den här bibeltexten var Petrus och apostlarna, alltså de människor som kände Jesus Kristus medan han levde som människa på jorden, och som hade valt att fortsätta att följa honom. De hade blivit tillsagda att hålla tyst med vad de visste om Jesus, att inte berätta för andra om honom. Men det kunde de inte göra. De bara måste berätta! Inte för att de var tvingade till det, av Gud eller av någon människa, utan för att de var så oerhört glada över att känna Jesus. Att hålla tyst med vad de visste var fullständigt omöjligt för dem.

Finns det någonting som du aldrig någonsin skulle kunna tänka dig att avstå från att göra, även om någon skulle försöka tvinga dig?

För inte så länge sedan hände det igen. En människa tog sig rätten att avsluta andra människors liv, okända människors liv, utan någon som helst begriplig anledning. Jag sörjer med dem som har drabbats. Ord räcker egentligen inte till.

Jag säger många gånger till människor jag möter att de är värdefulla, och att de är älskade precis som de är, bara för att de finns till. Jag tror att det är sant.

Men vad hjälper det att veta att man är värdefull i Guds ögon, om man inte är värdefull i människors ögon?

Vad hjälper det att veta att man är älskad av Gud, om en helt okänd människa kan ta själva livet ifrån en, i ett enda ögonblick?

Livet är så ömtåligt, och den mänskliga gemenskapen är också ömtålig. Men vårt värde ligger inte i hur länge vi lever, eller hur vi dör. Vi är värdefulla därför att det liv vi har fått av Gud inte tar slut när vi dör.

Vi har fått det här livet, livet vi lever tillsammans på jorden, som en gåva. Att ta vara på, att använda på bästa sätt. Vi har ansvar för varandra. Vi kan hjälpa varandra.

Låt oss också göra det. Låt oss hjälpa varandra att fortsätta hoppas på det goda, fastän vi drabbas av det som är ont och obegripligt.

Det här med mänsklighetens gemensamma ansvar för skapelsen, vårt gemensamma ansvar och vår gemensamma skuld, kanske kan vara svårt att förstå. Men vi har en tydlig, och skrämmande, illustration till det, här och nu.

Jag tänker på det somm just nu utspelar sig i ”det stora landet i väster”.

En makthavare är vald. Alla har inte valt honom, men alla får gemensamt ta konsekvenserna av majoritetens, eller kanske ”majoritetens” val. Och protesterna verkar vara på väg att tystna, av rädsla.

Alla är indirekt ansvariga för detta. Ingen kan luta sig tillbaka och säga ”skyll inte på mig, jag är oskyldig”.

Jo, de som la sina röster på en annan kandidat är på ett sätt oskyldigt drabbade av de övrigas val. Men det som nu händer kom inte som en överraskning, från den ena dagen till den andra. Många större eller mindre händelser ledde fram till dagens situation.

Inte ens den som hela tiden har talat och handlat i motsatt riktning kan nu luta sig tillbaka och slå ifrån sig och ta avstånd från alltihop. Vi får aldrig sluta protestera mot det som är fel, och vi får aldrig stå bredvid och påstå att allting är någon annans fel, någon annans ansvar. Vi, var och en av oss, alla tillsammans, har fortfarande gemensamt ansvar för hur vi hanterar planeten, och varandra.

Som Martin Luther King lär ska ha sagt: ”Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad”.

Gud, låt mig aldrig tystna!

Någon frågade mig nyligen vad jag skulle vara beredd att dö för. Eller, frågan var nog vem jag skulle vara beredd att dö för. Jag behövde fundera lite innan jag svarade, och svaret blev till slut – ingen.

Det kändes lite snopet, faktiskt. Är jag en egocentrisk fähund, som inte värderar någon annan så högt att jag skulle kunna ge mitt liv för att den andra skulle få leva?

Så här gick mina tankar innan jag svarade:

Om jag dör, hur vet jag då att den jag ger mitt liv för kommer att få leva? Tänk om jag dör, och så dör den andra personen också? Då har jag dött förgäves.

Som förälder tror jag att man skulle vara beredd att ge sitt liv för sina barn. Jag har inga barn själv, men jag kan föreställa mig att man skulle göra vad som helst för sina barn. Det verkar naturligt, på något vis.

Men hur kan man veta att man kan rädda sitt barn från döden genom att själv dö?

Om någon hotar ditt barn, och du säger ”ta mig i stället, och låt mitt barn få leva”, varför skulle du i så fall kunna lita på att den som hotar er verkligen skulle skona ditt barn, bara för att du själv dör?

När vi pratar om att Jesus gav sitt liv för oss, hur tänker vi då?
Vi säger att Jesus död har gett oss liv, evigt liv. Och det litar vi förstås på, eftersom löftet kommer från Gud. Gud, som alltid håller vad han lovar. Så det stämmer, Jesus gav sitt liv, och vi får leva.

Men hur tänkte Jesus själv?

Han var helt och hållet Gud, så han visste förstås vad som skulle hända, och hur det skulle gå.

Men han var också helt och hållet människa, och kunde därför inte vara säker på hur det skulle gå.

Ja, det där klarar våra mänskliga hjärnor inte riktigt att hantera. Jesus både visste och inte visste, samtidigt.

Men just i det ögonblick då han blev tillfångatagen, just i det ögonblick han fick veta att han verkligen skulle dö, då var han tvungen att vara helt och hållet människa. Annars hade alltihop varit förgäves.

Jesus var tvungen att dö utan att veta.

Ändå valde han att låta sig dödas.

För dig.

För mig.

För mänskligheten.

Har du några förebilder? Människor som du ser upp till, och som du har som föredömen i din Gudsrelation?

Det är fantastiskt bra att vi har varandra, att vi kan lära av varandra och att vi kan hjälpa varandra med våra kunskaper och erfarenheter. När två går tillsammans, eller när man får restips av någon som har gått samma väg, känns resan inte så lång.

Men…

Jag skriver ofta ”men”. Det beror på att allting kan ses från olika håll. Det finns alltid åtminstone två olika sätt att tänka om någonting. Och det tycker jag är viktigt.

Förebilder är bra. Men en förebild kan också bli en framför-bild.

När en människa blir så viktig, eller tror sig själv vara så viktig, att hen skymmer sikten i stället för att gå bredvid, då kan det gå illa. Hur klok min förebild än är, är hen ändå aldrig lika klok som den jag egentligen bör följa. Och om en blind leder en blind faller båda i gropen.

Vem följer du?