Eva, präst i Dalsland

I Efeseierbrevet står det att när vi drabbas av vrede ska vi inte låta det driva oss till handlingar som vi sedan ångrar. Nej, så står det egentligen inte, men så tolkar jag texten idag.

För den som lätt brusar upp ligger det nära till hands att skälla ut den som är orsak till ilskan, eller att göra någonting som just då kanske känns bra men som i efterhand visar sig vara både onödigt och dumt.

Ilska och vrede i sig kan vara till nytta i vissa lägen. Till exempel för att vi ska reagera på saker som är orättvisa, farliga eller onödiga. Det är vad vi gör med våra känslor som kan bli fel.

Återigen – vara och göra, stor skillnad!

(Läs gärna själv: Ef 4:26 enligt Bibel 2000 och i original. Det är alltid bra att kontrollera själv när någon påstår någonting, särskilt när det gäller Gud i allmänhet och Bibeln i synnerhet.)

När du ber Gud om förlåtelse, vad ber du då om förlåtelse för?

Jag brukade be om förlåtelse för att jag var som jag var. Jag tyckte inte om mig själv, och förutsatte att ingen annan tyckte om mig. Inte Gud heller. Att Gud älskade mig betydde ingenting för mig. Han älskade ju alla lika mycket, och för mig betydde det att hans kärlek inte var något värd.

Men jag hade fel.

Jag jämförde Gud med olika människor, som hade burit sig illa åt mot mig, människor som sa att de älskade mig. Men det var en bakvänd jämförelse.

När människor älskar många lika mycket kan det betyda att de bara tycker om dem, inte verkligen älskar dem. För vi människor har inte kapacitet att älska många. Tycka om. Ja. Tycka mycket om. Ja. Men älska, älska no matter what? Nej, det klarar vi inte.

Så när jag försökte föreställa mig att Gud älskar alla människor lika mycket, då blev det bara ”tycker om”.

Men Gud är inte som vi. Gud KAN älska alla, verkligen älska var och en av oss, bara för att vi finns till. Hans kärlek är så oändligt mycket större än vår kärlek. När vi älskar någon, då är det bara som en blek kopia, en skugga, en liten snutt av den kärlek som Gud älskar med.

Vi människor älskar ofta för vad någon gör, eller hur någon är. Om den vi älskar sviker oss, eller inte älskar oss tillbaka, då minskar ofta vår kärlek till den personen.

Därför är det svårt för oss att riktigt fatta att Gud kan älska oss, var och en av oss, oavsett vad vi gör, oavsett vad som händer. Att han älskar oss, att han älskar dig, och mig, bara för att vi finns till.

Men det kan Gud. Och det gör Gud.

För några dagar sedan skrev jag att jag INTE tror på en Gud som punktmarkerar det onda, en Gud som ständigt står beredd att förinta var och en som gör sånt som är fel (”det onda”).

Jag tror att Gud kommer att göra slut på det onda. Jag är helt övertygad om det. Jag vet bara inte när det kommer att hända.

Så här tänker jag:

Kanske vi människor, alltså hela mänskligheten, behöver fatta att vi inte klarar oss utan Gud?

Kanske det är därför Gud låter oss hållas, fastän vi förstör och skadar både oss själva, varandra och den värld vi lever i?

Kanske det kommer en dag när vi, allihop, som grupp, begriper att det faktiskt är vi själva som har ställt till allt elände vi ser omkring oss?

Kanske vi då kommer att förstå att vi behöver hjälp, hjälp av den som vet hur världen egentligen ska skötas?

Kanske det är då Gud kommer att göra slut på det onda?

Jag tycker att det låter ganska vettigt.

Vad tycker du?

Vem är eller var den allra viktigast människan som någonsin har funnits?

Vem tror du att det är?

Jag tror att det är – du!

Och du! Och du! Och du! Och jag, också.

För Gud är varje människa unik. Ingen av oss är viktigare än någon annan.

Samtidigt är varje människa den allra viktigaste av alla.

Det är lite svårt att riktigt fatta. Eller hur?

Men det är var jag tror.