Eva, präst i Dalsland

I den här söndagens episteltext står det bland annat så här:
”… om vårt hjärta dömer oss kan vi inför honom övertyga det om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt.” (1 Joh 3:20)
Det är en rätt krånglig mening. Om hjärtat dömer mig (dig) kan jag inför Gud övertyga mitt (ditt) hjärta om att Gud är större än mitt (ditt) hjärta och att Gud förstår allt.
Varför skulle mitt (ditt) hjärta döma mig (dig)? I vilken situation kan det tänkas att jag (du) känner mig (dig) dömd av mitt (ditt) hjärta?
Jag har lätt att föreställa mig att jag skulle kunna känna att det mitt hjärta säger mig är anledning till dom. När hjärtat vill någonting som inte är bra för mig, när mitt förnuft har all möda i världen att övertyga mig om att det mitt hjärta längtar efter är dåligt för mig eller för någon annan. Men att hjärtat intar positionen ”rättfärdig” och sätter sig till doms över mig som person?
Kanske menar aposteln Johannes inte bokstavligen att det är ”hjärtat”, eller de känslor som vi vanligtvis tillskriver hjärtat, som är mig (dig) till dom. Kanske menar han att jag (du) känner mig (dig) dömd av någonting som jag (du) har gjort eller sagt.
I vilket fall som helst är det som står i slutet av versen till stor tröst för mig. Gud är större än mitt hjärta, och förstår allt.

Idag vaknade jag upp på landet. Solen skiner, fåglarna sjunger och det glittrar i sjön jag ser från mitt fönster. Det finns ingenting, absolut ingenting, som kan övertyga mig om att det jag ser utanför mitt fönster har blivit till av en slump, har skapat sig självt genom ”trial and error”, har uppstått spontant ur ingenting.

Ibland tänker jag att det vore praktiskt om jag kunde klara mig själv, utan att behöva hjälp av någon. Det är lite jobbigt att vara beroende av att någon annan ska göra någonting för att man själv ska kunna göra någonting. Mycket enklare att inte vara beroende av någon, kunna göra precis som man själv vill, när man själv vill göra det.
Men tänk vad jag skulle gå miste om då! När någon annan kan mer än jag, eller har bättre möjligheter än jag, då behöver jag inte själv kunna allting.
Det är ju inte heller meningen att jag bara ska ta emot. Ibland får jag ta emot, andra gånger får jag vara den som ger, som hjälper, som har kunskap och möjlighet. Kanske inte till samma person. Men om jag får ta emot av dig, kan jag ge vidare till någon annan.

Jag har inte kommit på något bra sätt att organisera det jag lägger ut här på min blogg (förutom de här inläggen, som ju radas upp i tidsordning automatiskt). Om du tycker att det är svårt att hitta på sidan – testa sökfunktionen! Om man till exempel söker på ”pengar” hittar man en predikan och ett beredelseord där det ordet finns med. Söker man på ”frukt” hittar man två predikningar och två beredelseord. Hmm… Det var intressant, jag var inte medveten om att jag hade använt ordet ”frukt”. En snabb koll visar att både det fristående ordet ”frukt” och ord som ”fruktar” och ”fruktansvärda” kommer med i resultatet. Man kan alltså ha ganska kul med sökfunktionen, om man är på det humöret. 🙂

Jag tror att rätt många människor har något sorts behov av att prata, att ventilera sina funderingar om Gud och om andlighet. Jag tror också att det kan kännas som ett väldigt långt steg att ta kontakt med en präst för att prata. Då måste man väl vara i någon sorts akut andlig kris?

Så är det förstås inte. Som präst ska man vara tillgänglig, även om det inte är kris. Men jag förstår att tröskeln till ”samtalsrummet” (som oftast inte är ett rum, utan ett tillfälle) kan kännas väldigt hög.

Hur ändrar vi på det?