Eva, präst i Dalsland

Alla människor har ett visst behov av att bli bekräftade av andra människor, att spegla sig i andras ögon. Störst är det behovet hos ett litet barn, som med hjälp av andra människors bekräftelse bygger upp en grundläggande syn på sin egen person. Utan bekräftelse är det oerhört mycket svårare att växa upp till en ”normalt” fungerande människa.

En trygg vuxen behöver fortfarande bekräftelse, men inte för att hitta sig själv, inte för att lära känna sina egna gränser, utan för att känna gemenskap med de människor man har omkring sig.

Jag undrar om inte både jag och du ibland behöver fundera på vad andra människors bekräftelse – positiv och negativ – gör med oss. Är jag (du) trygg i mig (dig) själv, eller påverkas min (din) självbild av varje positiv eller negativ bekräftelse jag (du) får?

Och i så fall, hur kan vi upptäcka det, och göra någonting åt det?

Jag tycker om att tänka på Gud som den fasta punkten i min tillvaro. Vad som än händer, med mig och med min omgivning och med världen, så är Gud likadan som han alltid har varit. Jag kan alltid lita på honom, han byter inte åsikter eller ändrar sin syn på mig. I Psaltaren står det så här:

”Min kropp och mitt mod må svika,
men jag har Gud, han är min klippa för evigt.”
(Ps 73:26)

En klippa är någonting som står fast, opåverkat av tidens tand och årens gång. I alla fall är det så i Bibelns bildspråk. Den här versen låter ännu mer poetisk i 1917 års översättning, tycker jag:

”Om än min kropp och min själ försmäkta,
så är dock Gud mitt hjärtas klippa
och min del evinnerligen.”

Om jag är rik eller fattig, frisk eller sjuk, stark eller svag, glad eller ledsen, så är Gud själva grunden för min existens.

Mitt hjärtas klippa.

Här kommer ett musiktips: Tove Janssons ”Vem ska trösta Knyttet?”, tonsatt och framförd av Peter Lundblad 1978. Finns att lyssna på här: Knyttet på Youtube. Går även att köpa, än idag, men på CD i stället för vinyl.

Mitt favoritcitat är samma avsnitt som kan läsas på Youtubesidan: ”… men om en kvart flög Knyttet opp och stampade och sa: nu är jag mera arg än rädd, och det är ganska bra.” 🙂

Nu är vi katt-lösa igen. Det känns tomt här, när kissen har flyttat hem igen. Tänk så fort man vänjer sig vid att ha någon att prata med på dagarna, när maken är på jobbet.

En känsla av stress kan bero på olika saker. Kanske har man helt enkelt för mycket att göra, tiden räcker inte till, man försöker göra för mycket på samma gång. Ibland sitter det mer i kroppen, kanske gammal stress som man inte har släppt riktigt. Och ibland beror stressen på att man känner att man inte har kontroll över sin situation eller sitt liv. Då försöker man göra någonting åt saker som man inte kan påverka.

När jag känner mig stressad brukar jag be en bön som jag har lärt mig av vänner inom 12-stegsprogrammet (det kan man googla på, om man inte är bekant med begreppet):

”Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.”

Den sista raden är nyckeln – att inse skillnaden, och inte försöka förändra det man inte kan påverka, utan jobba med det man kan göra någonting åt, och lämna resten åt Gud.

Det här, eller nästan det här, var jag inne på redan för många, många år sedan (även om jag ofta har glömt det igen sedan dess): ”Jaga inte efter stunden”