En vän frågade mig idag hur det känns att leva i Kristi kraftfält. Uttrycket kommer från en bok som vi läser tillsammans, Bengt Pleijels ”Guds väldiga styrkas kraft, en vandring genom Paulus brev till Efesierna”. Det är en bok som förvånar. Man läser en vers ur Efesierbrevet i taget, vrider och vänder på orden, och pratar med varandra om det. För oss brukar det ta en timme per vers.
Vi pratade en stund om frågan. Till slut kom vi fram till att när man är ”i Kristi kraftfält” kan man släppa taget, slappna av, bara vara. När man inte är ”i Kristi kraftfält” känns det som att springa i lös sand, pulsa i djup snö, vada mot strömmen i ett vattendrag. Som alla de där ”jag ska bara” som man hittar på för att slippa ta tid med Gud. Till exempel sätta sig ner med den där boken vi jobbar med. Det känns som om det ska bli sååå jobbigt och sååå tråkigt, men när vi väl sitter där är det jättespännande, och vips! har det gått en hel timme. En enda vers. Märkligt.
Min vän sa då att det där motståndet man känner, det är som att man kommer till en hög tröskel som man riktigt får kämpa för att ta sig över. Men när man har tagit sig över den – är den borta!
Det kanske är så det känns att komma in i Kristi kraftfält?
