När vi gör sådant som vi inte skulle göra, då får vi ta konsekvenserna av det. Gud kommer inte rusande och rättar till våra dumheter. Vi kan få hjälp av Gud att själva rätta till det vi har gjort fel, men våra handlingar får konsekvenser, och de konsekvenserna får vi ta. Ibland får även andra ta konsekvenserna av det vi gör.
Det här skulle jag behöva skriva mer om, för det är inte så ”enkelt” som det kan verka.
”Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under, och ingen skall rycka dem ur min hand.” (Joh 10:28)
Det är Jesus som säger de orden, i Johannesevangeliet. Finns det något tryggare? Den som vill vara i Jesus hand blir kvar där, vad som än händer. Ingenting kan ändra på det.
Tro inte att det jag skriver här på bloggen är fakta. Det är bara mina åsikter, ingenting annat.
Visst kan jag kanske själv ibland tycka att en del av mina åsikter borde betraktas som ”fakta”. Men det jag tycker och tänker och tror är inte skrivet i sten. Jag har ändrat mig förr, och kommer säkert att göra det igen.
Framför allt behöver inte du tycka som jag. Inte idag, inte i morgon, och ingen annan dag heller.
Finns det något vackrare än regnbågen? Så stor, så färgrik, så nära, men ändå så långt borta.
Där regnbågen slutar lär man ska kunna hitta en skatt, sägs det. Kanske just för att det inte går att hitta regnbågens slut.
När jag ser regnbågen tänker jag på Noa, och på Guds förbund med honom och med alla människor:
”Detta är tecknet för det förbund jag instiftar mellan mig och er och alla levande varelser ni har med er, för alla kommande släktled: min båge ställer jag bland molnen. Den skall vara tecknet för förbundet mellan mig och jorden.” (1 Mos 9:12-13)
Ett förbundstecken som bara syns när det har regnat. Ett tecken på att solen ändå finns där, bakom molnen. Ett tecken på att livet segrar över döden.
Du kan läsa mer om förbundet här: Så länge jorden består, och här: Regnet det bara öser ner
På bussen idag tänkte jag, inte för första gången, att en del bussförare kör som om varje rödljus, varje vägkorsning, varje övergångsställe och varje farthinder kommer som en total överraskning. Ändå har nog de flesta av dem kört samma sträcka ganska många gånger förut.
Då tänkte jag också, faktiskt för första gången, att det kanske är så jag (och du?) lever mitt (ditt?) liv. Som om allt som händer, det som vi rimligtvis borde ha varit förberedda på, kommer som en total överraskning. När den första snön kommer. Att det är kallt på vintern. Att man är trött på morgonen när man har gått och lagt sig för sent. Att man måste diska när man har ätit. Att man behöver borsta tänderna varje dag. Att man luktar illa om man inte duschar emellanåt. Att man kan bli sjuk. Att människor (även jag och du) blir äldre och till och med dör.
Och då tänkte jag att bussförare också är människor.
