Varför präst? (del 4) eller ”…I feel God’s pleasure”

Har du sett filmen ”Triumfens ögonblick” (”Chariots of Fire”)?

Den gjordes på 1980-talet och handlar om en skotsk löpare som var kristen och därför inte tävlade på söndagar, inte ens i de Olympiska spelen. Jag minns att jag tyckte om filmen när jag såg den. Den gjorde stort intryck på mig, på flera sätt.

Nu när jag är på väg att bli präst, och försöker förklara varför jag vill bli präst, kommer jag att tänka på vad Eric, filmens huvudperson, sa. ”I believe God made me for a purpose, but he also made me fast. And when I run I feel His pleasure.”

Så skulle jag kunna beskriva hur jag vet att Gud vill att jag ska bli präst. När jag jobbar med gudstjänster och andra kyrkliga aktiviteter, men framför allt när jag predikar, då känner jag ”God’s pleasure”. Jag känner att det jag gör är det jag är gjord för att göra. Jag känner mig som en pusselbit som har lagts på sin rätta plats.

Jag gjorde så gott jag kunde

Ibland säger man att man har gjort så gott man har kunnat, fastän man egentligen inte har försökt särskilt mycket. Det är skämmigt att behöva säga att man inte har gjort det man vet att man borde ha gjort.

Men som kristen behöver jag (du) aldrig skämmas, och jag (du) behöver aldrig dölja mina (dina) misstag eller mitt (ditt) slarv. Jag (du) behöver bara medge att jag (du) har gjort fel, lämna över det till Kristus, och be honom om hjälp att göra det bättre nästa gång.

Ganska enkelt. Eller ganska svårt. Eller snarare både enkelt och svårt.

(Rom 7:14-25)

Läs hela betraktelsen här, om du vill: Elfte söndagen efter Trefaldighet 2016