Eva, präst i Dalsland

”Men nu är jag alltid hos dig,
du håller mig vid handen.
Du leder mig efter din vilja,
du för mig på härlighetens väg.
Äger jag dig i himlen
önskar jag ingenting på jorden.
Min kropp och mitt mod må svika,
men jag har Gud,
han är min klippa för evigt.”
(Ps 73:23-26)

Är det så – för mig? för dig? – att när vi vet att vi har Gud, då önskar vi ingenting annat på jorden?

Nja, riktigt så enkelt är det nog inte. Inte för mig i alla fall. Visst är jag glad åt att veta att Gud finns där för mig. Men jag vill nog ändå gärna ha en del annat också, för att kunna leva ett bra liv. Mitt hem och min familj, om inte annat.

Men, som så mycket annat i Bibeln, och kanske framför allt i Psaltaren, så handlar det om liknelser och bilder.

Bilden jag ser framför mig här, i Psaltarpsalmen, är att allt jag gör, och allt jag har, allt det finns i Guds hand.

Jag står, sitter, ligger i Guds hand varje sekund av varje dag, och varje sekund av varje natt. Hela mitt liv befinner jag mig inuti Guds stora och trygga hand. Jag behöver ingenting annat att stå på, det räcker som grund för hela mitt liv.

Du står också i Guds hand. Det gör varje människa, över hela jorden och genom alla tider. Ja, faktiskt hela skapelsen. Gud håller oss alla i sin hand, inte för att vi är så goda och bra att vi förtjänar det, utan för Gud är så god och så bra att han ger oss det ändå.

Det är den kunskapen, den vissheten, den upplevelsen, som gör att jag kan vara nöjd med det jag har, också när det jag har inte är så mycket som jag ibland skulle önska. Tron på Gud ger mig kraft att leva, kraft att dela med mig, kraft att ibland ge av det som jag hellre ville behålla för mig själv.

Men det är inte alltid jag kommer ihåg att jag är i Guds hand. Och det är inte alltid jag delar med mig av det jag har. Då får jag vända mig till Gud, och börja om igen.

Jag tror att det kan vara likadant för dig som för mig. Du kanske också ibland glömmer vad du har. Du kanske också ibland glömmer att dela med dig. Och då får du, precis som jag, vända dig till Gud, och börja om igen.

Det finns solregn
– som är som ett skratt –
(sunrain is a laughter!)
så finns det lätta regn
– som är som glädjetårar –
och bekymrade regnskurar.

Det finns också
upprörda regnväder,
ilskna åskväder,
straffhagelstormar.

Men oftast är dropparna
som faller från skyarna
tåreflöden
från Dig
som dog för vår skull.

Du gråter blod
och jag förstår Dig.

(Eva, 18 år)

.

---

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem:

”Liksom Herren har förlåtit er skall också ni förlåta.” (Kol 3:13)

OK. Men hur förlåter Gud, egentligen?

Förlåtelsen är gratis, total och omedelbar – men inte kravlös. Inte egentligen. För att jag ska kunna bli förlåten krävs, som jag ser det, fyra komponenter:

1. Jag behöver förstå att jag har gjort (eller tänkt, eller sagt) någonting som var fel, och som jag därför behöver bli förlåten för.

2. Jag behöver bekänna, alltså erkänna att jag har gjort fel och att jag behöver förlåtelse.

3. Jag behöver be om förlåtelse, alltså ge uttryck för att jag vill bli förlåten.

4. Jag behöver ta ansvar för mina handlingar, och vara villig att ändra på det som är fel i mitt liv.
Omvändelse, kallas det. Att vända sig bort från det som är fel, och vända sig till det som är rätt, det som är gott, det som är bra.

Utan de här fyra komponenterna är förlåtelsen ingenting värd. Jag kan inte ta till mig förlåtelsen om jag inte förstår att jag har gjort fel, erkänner att jag har gjort fel, begär att få bli förlåten, och tar ansvar.

Förlåtelse är inte samma sak som att få höra: ”Glöm det! Ingen fara! Det gjorde ingenting!”

För att vi ska kunna förlåta på samma sätt som Gud förlåter behöver vi inte bara förlåta. Vi behöver också glömma. Inte lyfta fram det som vi redan har förlåtit, och kräva att den som vi har förlåtit ska ångra samma handling en gång till. För så gör inte Gud. Det jag har förstått, erkänt, bett Gud om förlåtelse för och tagit ansvar för, det är borta. Helt och hållet, och för alltid. (Ur Guds minne, alltså.)

Gör jag om samma sak en gång till, däremot, då behöver jag börja om från början, och förstå, erkänna, be om förlåtelse, och ta ansvar.

Problemet är bara att vi inte är Gud. Ingen av oss klarar att förlåta på samma sätt som Gud förlåter. Framför allt klarar vi inte att glömma på samma sätt som Gud glömmer.

Så vad menar då Kolosserbrevets författare med att vi ska förlåta ”liksom Herren har förlåtit”?

Jag har undersökt Kol 3:13 lite närmare, och ser att det grekiska ord som betyder ”liksom” också skulle kunna betyda ”eftersom”. Min tanke om det är att vi behöver komma ihåg att vi faktiskt själva har behövt förlåtelse. Att vi själva då och då, kanske till och med rätt ofta, gör fel och behöver förstå, erkänna, be om förlåtelse och ta ansvar. Och att vi därför behöver inse att det som någon har gjort mot oss (eller någonting annat som också vore fel), det kunde lika gärna vi ha gjort mot dem.

Ingen av oss klarar att förlåta och glömma lika fullständigt som Gud gör. Men var och en av oss kan göra sig villig att försöka behandla andra så som Gud behandlar oss.

Och det är väl både logiskt och rättvist.

Jag läser återigen igenom Gamla Testamentet, och förundrar mig återigen över alla de komplicerade lagar och regler som står där. I berättelsen om hur Israels ättlingar vandrar från Egypten till det utlovade landet berättas det även om vad Gud befaller dem att göra – med tabernaklet, med prästerna, med de regelbundna offren – och om vad som är rent respektive orent. Vad kan allt det betyda, egentligen?

Är det, som det uttryckligen står, Gud själv som ger order om allt detta? Är det Mose som lägger till det ena efter det andra, när han märker att folket inte sköter sig? Är det senare berättare som har broderat ut historien, utifrån hur traditionen såg ut vid tiden för nedtecknandet av berättelsen? Det kan vi egentligen inte veta. Men jag har en teori, som kanske, eller kanske inte stämmer.

När Israels ättlingar flydde från Egypten, då var de en hop oorganiserade slavar, som hade haft fullt upp med att göra det egyptierna befallde. Enligt berättelsen i Andra Moseboken arbetade de med att bränna tegel, ett hårt och tungt kroppsarbete, medan deras slavdrivare ständigt höll uppsikt över dem, ständigt beredda att låta piskan vina över deras ryggar.

Kan det vara så att Guds lagar och regler var till för att göra dem till ett organiserat, sammanhållet och rättskaffens folk? Och att det, i så fall, inte var innehållet i de enskilda reglerna som var det viktiga, utan ordningen och rutinerna?

För Jesus var inte så noga med alla de där reglerna. För hans del hade det räckt med ”älska Gud och älska varandra”, verkar det som. Och vi som lever som kristna i vår tid anser inte att vi behöver leva efter de mosaiska lagarna och reglerna. Men om de vore universella, och giltiga för alla, överallt och alltid, då borde vi också behöva följa dem.

Nu kanske du säger att ”offren var till för att visa att vi alla har skuld inför Gud pga syndafallet, och i och med Jesus död och uppståndelse behövs inte offren längre”.

Jo, visst. Men låt oss lägga det resonemanget åt sidan just nu. För alla de många detaljerna i t ex offerritualerna motiveras inte av mänsklighetens kollektiva skuld inför Gud.

Då tycker åtminstone jag att det verkar mer logiskt – och Gud är logisk – att lagarna och reglerna hade ett konkret syfte, där och då.

Slavfolket hade troligtvis bara tid och ork för det dagliga arbetet. Jämför slaven med en drogmissbrukare, som bara har tid och ork för sitt eget missbruk. För att en missbrukare ska komma på fötter krävs det disciplin. Visst kan det hända att missbrukaren blir löst från sitt missbruk genom Guds ingripande. Men då återstår ändå en hel massa arbete innan missbrukaren har ställt om sitt sätt att tänka, handla och planera. Det kan ta många år. För Israels ättlingar, slavfolket, tog det 40 år. Och då hade de ändå Guds lagar och regler till hjälp.

Jag tror jag tar paus här, och fortsätter mitt resonemang en annan dag. Välkommen tillbaka då!

.

---

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg? Här är en länk till ett av dem:

Hur fungerar det egentligen med Guds ledning?

Många gånger kan man känna sig osäker på vad Gud vill. I alla fall gör jag det. Jag skulle helst vilja få tydlig ledning, vill egentligen att Gud ska märka ut vägen framför mig med sådana där lampor som man kan se på flygplatsernas landningsbanor, så att jag alltid vet precis vart jag ska gå.

Men det fungerar nog inte riktigt så.

Gud har gett oss ett förstånd, möjligheten att tänka, fundera, undersöka fakta och omständigheter, och sedan göra ett val och fatta ett beslut.

Ibland blir våra beslut rätt, ibland blir de fel. Men vi har alltid möjlighet att göra ett personligt val, utifrån de omständigheter vi befinner oss i.

I Jesaja 30:21, i Bibeln, står det ungefär att när du viker av (från vägen) ska du bakom dig höra: ”Här är vägen, gå på den!”
(Bibel 2000 har valt en annan översättning, som jag tycker inte riktigt stämmer med grundtexten.)

Om det är ett generellt löfte från Gud till oss, då betyder det att vi ska få den ledning vi behöver – när vi går fel. Så länge vi går rätt är rösten kanske tyst.

För Gud gör inte jobbet åt oss. Behövs det tänkas är det vi som ska tänka. Behövs det göras efterforskningar är det vi som ska göra dem. Behövs det fattas beslut och göras val, ja, då är det vi som ska göra det.

Men Gud är alltid med oss. Och vi får alltid den hjälp och ledning vi verkligen behöver.

Sedan kan man alltid fundera vidare på om det bara finns en enda rätt väg för oss att följa, i alla lägen. Men det går jag inte in på i den här inlägget.

Intressant i det här sammanhanget är också det som står i Rom 8:28. (1917 års översättning. Här är jag också oense med Bibel 2000.

Vad som än händer oss så kan Gud alltid väva in det i vår livsväv, på ett sätt som gör att mönstret blir vackert. Det ska jag skriva mer om en annan dag.

.

---

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem: