Här kommer ett musiktips: Tove Janssons ”Vem ska trösta Knyttet?”, tonsatt och framförd av Peter Lundblad 1978. Finns att lyssna på här: Knyttet på Youtube.
Mitt favoritcitat är hämtat från avsnitt ”I hotfulla skogen”:
”… men om en kvart flög Knyttet opp och stampade och sa: Nu är jag mera arg än rädd, och det är ganska bra.”
Ibland kan man inget annat än att vara rädd. Men om man blir arg i stället kan man göra någonting åt det man är rädd för.
Pröva själv!
I Uppenbarelseboken står det att ”Guds tjänare” ska bära Guds namn ”på sin panna” (Upp 22:4). Det står också att de som ”bär Guds sigill på sin panna” ska ha ett särskilt skydd i kommande onda tider (Upp 9:4). I Andra Moseboken står det att prästen skulle ha ett särskilt utformat ”sigill” fastbundet på sin panna för att Gud skulle vara nöjd med dem (2 Mos 28:38), och enligt vad som står i Femte Moseboken ska Guds lag, stadgar och föreskrifter vara ”ett kännemärke” på hans folks pannor (5 Mos 6:8, 5 Mos 11:18).
Vad betyder det? Ska man skriva Guds namn på sin panna för att bli godkänd?
Nej, jag tror att Gud bryr sig mer om vad som finns i vårt hjärta än om vad vi har eller inte har på kroppen. Vi människor har behov av tecken och signaler för att identifiera varandra på olika sätt. Men det behovet har inte Gud. Han känner igen oss ändå, och vet precis vilka vi är och vad vi bär i våra hjärtan.
Att ha Guds namn på sin panna skulle därför till exempel kunna betyda att stå för sin tro på Gud, inte vara rädd för att andra ska få veta att jag/du tror.
Inte för att bevisa någonting för Gud. Kanske för att bevisa någonting för mig/dig själv?
.Jag sjunger.
Jag sjunger gärna.
Men jag är ingen solist.
Jag sjunger helst inte solo. Det känns för läskigt, jag litar inte riktigt på min egen sångröst.
Men, vänta nu, det är ju faktiskt inte sant. Jag sjöng solo så sent som igår, i gudstjänsten.
Då sjöng jag litanian, en traditionell liturgisk kyrkans förbön. Och jag sjöng den utan ackompanjemang.
Jag sjunger också vid andra tillfällen i gudstjänsterna.
Så även om jag inte tycker att jag är någon solist, måste jag motvilligt acceptera att jag i vissa sammanhang faktiskt är just – solist.
… Så skrev jag när jag gjorde praktik, innan jag började jobba som präst. Och tack vare detta, att jag regelbundet har sjungit solo i min tjänst som präst, vågade jag för några år sedan tacka ja när jag blev tillfrågad om jag ville sjunga solo, på riktigt.
Vad kan du, utan att du är riktigt medveten om det?
.
Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem:
När Josef och Maria, Jesus jordiska föräldrar, bar fram sin nyfödda son i templet, då hände någonting märkligt.
Där fanns en man, som av Gud hade fått veta att han inte skulle dö innan han med sina egna ögon hade sett Messias, den räddare som Israels folk väntade på. När han såg den lilla familjen, bland alla de andra som fanns i templet just då, förstod han att tiden nu var inne, att Gud hade uppfyllt sitt löfte till honom och till hela hans folk.
Och då sa han: Tack, Gud. Nu kan jag dö i frid.
Sedan fortsatte han med att säga någonting till Maria, de ord jag använder som rubrik på det här inlägget: ”Också genom din egen själ skall det gå ett svärd.”
Jesusbarnet skulle så småningom ”bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid … för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.”
Det är svårt för alla föräldrar att se sina barn växa upp och bli oberoende, på gott och på ont. Det måste ha varit alldeles extra svårt för Maria att se Jesus, hennes lilla pojke, växa upp. Han som sa att Gud var hans pappa, och sa att han kom från Gud och skulle återvända till Gud. Hon var hans mamma, men han var inte bara hennes son, utan också hennes räddare.
Maria var en människa, precis som du och jag. Så när Jesus med sina ord, sina gärningar och sin död och uppståndelse gjorde att alla människor måste ta ställning – för eller emot Jesus Kristus – då måste hon också göra det. Hon var tvungen att släppa taget om sin son, på ett sätt som ingen annan mamma behövde göra. Och om Symeon hade rätt kändes det som en kniv i hennes hjärta.
Vem var han, hennes barn? Han som hon hade fött, tagit hand om, hjälpt och stöttat genom hela hans uppväxt. Han som växte och blev större än någon annan människa?
Vem är han för dig?
.En av de saker jag bekymrar mig för, som präst, är att en präst alltid har viss makt.
Det kan vara verklig makt, som beror på en präst har kunskap som kanske inte alla har, till exempel om Bibeln, eller makt som beror på prästens anställning och roll i kyrkan.
Det kan vara makt som människor tror att en präst har.
Men det kan också vara makt som människor ger en präst, därför att de tycker att det känns bra att ha någon att förlita sig på.
Men vilken typ av makt det än handlar om, är det en riskfaktor.
För makt korrumperar.
Om prästen gör sitt bästa för att dela sin makt, eller sin ”makt”, med andra människor, då minskar risken för korruption.
Därför strävar jag på alla sätt efter att ge makt åt andra.
Makt att bidra till kyrkans verksamhet, med det var och en har och kan.
Makt att ta ansvar för sina egna liv.
Makt att lita mer på sig själv än på prästen.
Makt att förlita sig på Gud.
.