Eva, präst i Dalsland

Sickan (”Charles Ingvar!”) i Jönssonliganfilmerna har alltid en plan. Och när den första planen misslyckas kommer han på en ny plan, bättre än den första. Och när den andra planen misslyckas funderar han ut ytterligare en ny plan. Och så vidare.

Kanske är det så med Gud också? Att Gud hade en bra plan för mänskligheten, men planen misslyckades. Och så tänkte Gud ut en ny plan, som också misslyckades. Och så vidare.

Vad tror du?

Fortsättning följer.

Har du någon gång undrat varför Jesus gör det så svårt för oss att tro på honom?

Varför kan han inte låta oss få se honom, med våra egna ögon, så att vi vet säkert att han finns, och vem han är?

Men vänta lite nu! Några av hans lärjungar fick ju faktiskt se honom i all hans härlighet, den där gången på det vi brukar kalla förklaringsberget. Och de blev alldeles skräckslagna.

Nej, vi vill nog inte se Jesus i all hans härlighet. Vi kan inte ta in hans helighet och renhet, det förmår inte våra sinnen och våra hjärnor hantera.

Men om vi någon gång ändå skulle få se en glimt av Jesus i hans härlighet, och överväldigas av upplevelsen, då får vi höra samma sak som lärjungarna fick höra, där uppe på berget.

Vi får höra Jesus säga: ”Stig upp och var inte rädd.”

Och det är kanske Bibelns budskap i sammanfattning.

Stig upp!
Res dig, och våga vara den du innerst inne är!

Var inte rädd!
När Gud befriar dig från det som binder och förminskar dig, då släpper rädslan taget om dig.

För när Gud är med oss behöver vi inte göra om oss till någonting som vi inte är.

Då behöver vi inte vara rädda.

För då vet vi att vi är älskade.
Älskade av honom som har all makt, i himlen och på jorden.

Blir man någonsin färdig? Når man någonsin målet för sin väg till att bli en fullvuxen och mogen människa?

Mitt svar blir – nej, man blir aldrig färdig.

Och tur är väl det!

För tänk om man en dag upptäcker att man inte har någonting mer att lära sig, att man vet och kan allt man behöver veta och kunna, att man har nått så långt som man kan nå i sin personliga utveckling – vad gör man då?

Jag hoppas att jag aldrig ska komma till den punkten, i mitt liv.

Och vet du vad? Jag tror inte att vi blir färdiga ens när vi en dag möter Gud ansikte mot ansikte. Jag tror att vi kommer att fortsätta att lära oss, och komma vidare i livet, då också.

När jag tvättar lakan brukar det mesta av tvätten samlas inne i ett av påslakanen. Handdukar, örngott, underlakan och övriga påslakan kryper på något vis in i där, och stannar där. Så när jag tar ut tvätten ur maskinen är allt bara en enda stor klump.

När jag ska hänga upp tvätten till tork får jag därför plocka ut en sak i taget ur påslakanet, och skaka ut det, innan jag hänger upp det.

Det är ett pyssel som kräver tålamod.

Så tror jag att kan vara med våra tankar och bekymmer också. I alla fall kan det vara så för mig.

Jag bekymrar mig för någonting. Och då snurrar alla mina andra tankar in sig i det bekymret, så att allt blir en enda klump.

Då får jag sätta mig ner och plocka fram en tanke i taget, och skaka ut den, och ge den till Gud. Och sedan ta nästa tanke, och skaka ut den, och ge den till Gud.

Till slut har jag identifierat alla enskilda tankar, och gett dem till Gud.

Då är jag oftast inte lika bekymrad längre.

”Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.” Fil 4:6-7