Det där med äktenskap

Jag avslutade visst inte min tankegång där jag funderade på vad äktenskapet betyder, och vad det betyder för mig att viga människor, med tanke på att många äktenskap slutar i skilsmässa.

Jag är fortfarande tveksam, men det ingår i prästens arbetsuppgifter att viga. Och, kanske det viktigaste – jag tycker inte att det är min uppgift, prästens uppgift, att döma och bedöma människor. I vigselsamtalen pratar vi om relationer, om Gud och tro, och givetvis om äktenskap. Det är bara om jag upptäcker att någonting är fel, riktigt illa, som jag anser mig ha mandat att ta upp det med vigselparet. I vissa lägen kan jag vägra att viga, men inte för att jag personligen har synpunkter på äktenskap i allmänhet eller på just det aktuella blivande äktenskapet. Bara om det handlar om tvång eller på något annat vis är olagligt kan jag säga stopp.

Visst skulle jag önska att jag kunde sätta gränser, när jag upplever att någonting verkar olämpligt. Men var skulle jag i så fall sätta gränserna? Och vems gränser skulle i så fall gälla? Om jag hänvisar till Guds regler – vems tolkning av de reglerna tänker jag då på?

Som du förstår är det inte någon lätt sak, det här med att avgöra vad som är bra eller dåligt, rätt eller fel. Och när någon menar sig veta exakt vad som gäller, och vad Gud vill, i detalj, då tar jag ett mentalt steg tillbaka, och tänker att det där kan varken du eller jag veta så säkert.

Men jag är vigd till präst i Svenska kyrkan. Därför får jag i vissa lägen överlåta åt organisationen, trosgemenskapen, som helhet att sätta gränserna för min tjänst.

Eller avsäga mig prästämbetet. Och det har jag inga som helst planer på att göra.

.

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem:

Jag vill öppna, inte stänga

Från vaggan till graven

En del av prästens arbetsuppgifter att är döpa, konfirmera, viga och begrava människor. Kyrkan är med från vaggan till graven, i alla fall för sina medlemmar.

Men Gud kräver inte medlemskap för att vara med oss från livets början till livets slut – och bortom. Allt som behövs är att vi vill.

.
Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg? Här är en länk till ett av dem:
Var rättvis mot dig själv!

Här kommer svaret!

För några dagar sedan skrev jag att jag vet lösningen på problemet med miljöförstöring, klimathot, krig och terrorism, när det nu inte är särskilt sannolikt att alla vi människor ska klara att samarbeta med varandra om att få ordning på problemen.

Lösningen är ganska enkel – vi måste samarbeta med vår tillverkare!

Ja, jag vet att många är av den åsikten att vi inte har någon tillverkare, att både vi själva och allting vi kan se och uppfatta har blivit till av ren slump och sedan utvecklats vidare av ren slump. Men jag tror inte det.

Vi vill förstå allting, vi människor. Vi försöker alltid förklara allting utifrån de kunskaper, det förnuft och den logik vi har. Men är det verkligen tillräckligt?

Enligt den kristna tron har vi en tillverkare, som har tänkt ut både oss och hela världen, och som alltså förstår allt det där som vi så gärna skulle vilja förstå. Vårt eget förnuft räcker långt, men inte tillräckligt långt.

Enligt den kristna tron kan vi inte få någon riktig ordning på vår värld om vi inte samarbetar med vår tillverkare. Det borde vara en självklarhet. Men problemet är att många av oss inte tror det finns någon tillverkare, och alltså inte heller samarbetar med tillverkaren.

Om det inte finns någon tillverkare, om allting finns till på grund av slump och tillfälligheter, då är det ganska osannolikt att vi människor ska kunna påverka vad som händer med vår värld.

Om det finns en tillverkare, med unik kunskap om vad som är bra för oss och världen, då vore det både logiskt och vettigt att samarbeta med den tillverkaren.

Jag tycker att det kan vara dags att göra det nu.

.

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem:

Gärna förmåner – men inte på någon annans bekostnad

Om vi alla tar i, i, i …

Hur ska vi kunna vända trenden med miljöförstöring, klimathot, krig och terrorism? Kan vi över huvud taget göra det?

När jag var ung lyssnade jag ibland på den här låten: Finns det lite stolthet kvar. Om vi alla tar i, då kan vi klara det, var budskapet.

Det låter ju bra, det där. Om vi alla tar i, om vi alla hjälps åt, om vi alla inte bara pratar utan verkligen gör någonting, då minsann!

Men så är det ju det där lilla ordet ”alla”.

Alla måste hjälpas åt. Alla människor, över hela jorden. Alla, utan undantag.

Kommer det att hända? Knappast. Inte minst av kommunikatoriska skäl är det i stort sett omöjligt att förena alla människor på hela jorden i en gemensam handlingsplan, särskilt om samma ”alla människor” också måste följa den för att den ska fungera.

Möjligtvis kan tillräckligt många människor enas för att det ska ha viss effekt. Men räcker det?

Uj, uj, uj, vad jag är pessimistisk idag, kanske du tänker. Men jag är faktiskt inte lika pessimistisk som det kan verka. Jag vet nämligen vad som är lösningen på problemet!

Fortsättning följer.

.

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem:

När Jesusbönen blir ett hinder