I tisdags förra veckan var min allra sista dag som pastorsadjunkt. Nu är jag ”bara” en helt vanlig präst.
I Romarbrevet i Bibeln står det att Gud inte tar tillbaka sina gåvor och sin kallelse. De orden har burit mig, under den långa tiden mellan kallelsetillfället och min prästvigning.
Och nu är jag alltså ännu mer ”färdig” präst, behörig att arbeta utan handledning.
Att säga att det känns ”bra” är en gigantisk underdrift.
