I mitt senaste inlägg här på bloggen berättade jag att det har funnits perioder i mitt liv då jag har upplevt att Gud har varit frånvarande. Ändå har jag kvar min tro på Gud. Hur kan det komma sig?
Det kan bero på att det också har funnits perioder då jag har haft mycket starka upplevelser av att Gud har varit nära, och av att Gud har kommunicerat med mig på olika sätt.
Det kan också bero på att jag hela tiden har önskat att Gud ska finnas.
Men den viktigaste orsaken till att jag gång på gång har kommit fram till att jag tror på Gud är ett logiskt resonemang.
För hur jag än vänder och vrider på det, kommer jag hela tiden fram till att det jag ser omkring mig – universum, jorden, växter och djur, mänskligheten och jag själv – måste ha sitt ursprung i en intelligent och kreativ levande varelse. Och att Bibelns Gud, den sammanlagda bild av Gud jag ser i Bibeln, är den som passar bäst in på den beskrivningen.
Det resonemanget håller, både när jag upplever att Gud finns och är nära, och när alla mina känslor säger att jag är ensam universum.
Varför tror du själv på Gud?