En gång i tiden gick jag nästan alltid omkring och kände mig dålig. Alltså som en dålig människa. Det gör jag inte längre.
Jag funderade på det nu i kväll, när jag hade min aftonbön. På att jag inte känner mig ”skyldig” när jag pratar med Gud. På att jag kanske borde känna mig ”skyldig” eftersom jag, precis som varenda människa på hela jorden, ständigt gör saker som jag inte borde göra. Det ligger i ”den fallna människans” natur, så att säga.
Med ”den fallna människan” menar jag inte vi människor som enskilda individer. Eller rättare sagt inte nödvändigtvis specifika saker som vi gör. Jag menar i stället hela mänsklighetens position, eller hur man ska säga. Att vi människor, som grupp betraktat, har valt att leva utan Gud.
Jag vet att inte alla människor har valt att leva utan Gud. Jag har själv aktivt valt att leva med Gud. Men så länge det finns människor på jorden som har valt bort Gud i sina liv delar vi alla på konsekvenserna av det. Av mänsklighetens kollektiva val.
Det här med vårt kollektiva val kan man diskutera länge, men det ska vi inte göra just nu. Det är inte mitt syfte med det här inlägget. Skriv gärna en kommentar, om du vill, så kan jag ta diskussionen en annan dag.
Vad jag tänker på just i kväll är att jag känner mig alldeles trygg med Gud, fastän jag vet att jag inte alltid gör som jag borde göra, tänker som jag borde tänka, säger det jag borde säga. Jag vet att Gud vet att det är så. Och jag vet att Gud älskar mig ändå.
Jag känner mig trygg i att jag är helt och hållet accepterad av Gud, vad som än händer. Gud är inte en sträng domare, som håller koll på att jag gör vad jag ska. Att jag emellanåt gör det jag ska beror i stället på att jag vet att jag är älskad och accepterad, precis som jag är.
När jag predikar, eller på annat sätt pratar om Gud, återkommer jag hela tiden till att Gud älskar oss människor, varenda en av oss, helt och hållet. Gud älskar inte precis allting som vi gör, eller tänker, eller säger. Vi är älskade för vad vi är, inte för vad vi gör.
Jag önskar, djupt och innerligt, att jag på något vis kan förmedla det som jag själv har upplevt, så att du, och alla människor, får uppleva det jag upplever.
När man vet att man är älskad, utan förbehåll, då blir man trygg. Och när man är trygg vågar man låta andra människor vara som de är, fastän de inte är som man själv.
Vet du att du är älskad av Gud, precis som du är?