Igår visade jag dig en bild som illustrerar ett grupparbete vi gjorde i min klass. Vi fick varsitt stort papper, och uppgiften att beskriva kärlek som kunskapsform. Men skulle vi beskriva själva den kärlek som vi vill förmedla till dem vi möter i vårt kommande arbete i kyrkan? Eller skulle vi beskriva hur man med kärleken som redskap förmedlar det vi vill förmedla till dem vi möter?
Vi diskuterade och diskuterade, men förstod fortfarande inte uppgiften. Som väl är vet vi att vår lärare inte begär att vi ska ”svara på frågan” till vilket pris som helst, utan gärna ser att vi löser uppgifterna konstruktivt och innovativt. Därför gjorde vi bilden jag la ut igår.
Vi la våra händer på papperet, fingertopp mot fingertopp, och ritade av konturerna, men där fingertopparna rörde vid varandra lämnade vi öppet.
Betydelsen av bilden är att vårt samtal var kärleksfullt och respektfullt. Vi är individer, men hör ihop. Det finns ett öppet flöde mellan oss, som vi alla fyra bidrar till. Vårt samarbete var gott. Det är så vi vill att det ska vara i kyrkan.
Och när vi var färdiga såg vi att vår bild faktiskt kan sägas beskriva kärleken som kunskapsform. 🙂
Av den här övningen lärde vi oss dessutom någonting helt annat, som jag berättar mer om i morgon.